A tale for the time being

ruth ozeki

Vad blir kvar efter en kamikazepilot? Vad händer med all bråte och allt skräp som flyter runt på havet? Hur saktar man ner tiden så att den räcker längre?

Nao. 16-år, sitter på ett café i Tokyo och skriver i sin nya dagbok. Hon har inga vänner, ingen att prata med men mycket att berätta om. Trots att hennes tillvaro är dyster och hennes glädjeämnen få så är det med en mogenhet och viss distans och ironi som hon skriver sin historia. Jag får inte alls känslan av att hon är ung, naiv och oerfaren. Snarare tvärtom. Men mörkt är det och stundtals till och med smärtsamt att läsa. Dagboken berättar också den rörande historien om Naos gammelmormor Jiko. Jiko var zen-buddistisk nunna och proppfull av hundraårig visdom. Visdom som löper likt en röd tråd genom denna roman, visdom som handlar om tiden. Tid. Jikos favoritförfattare menar att tid är vara och allt varande är tid. Allt i universum är intimt sammanlänkat, som framåtskridande och separata ögonblick i tiden.
Boken är full av små filosofiska tankar och funderingar, små guldkorn man helt oförberedd stöter på här och där. Titeln är ett sådant guldkorn ”A tale for the time being”, en varelse, under tiden, så länge, en tillsvidareexistens? En saga man berättar för någon eller en saga man berättar så länge, just nu? Plötsligt har man slutat läsa, istället sitter man fast i funderingar. Boken låter tankarna vandra, i positivt bemärkelse!

Här finns flera bitar av japansk historia, bland annat berättas i dagboken om Naos släkting, Jikos son, som var Kamikazepilot under andra världskriget. Tänk dig att din son tar värvning och att han meddelar dig sitt mycket ärofyllda uppdrag, tänk dig hur er brevväxling ser ut. Vad tänker man och formulerar man i ett brev inför sin stundande död? Tänk dig att du sedan får det oundvikliga beskedet om din sons hjältemodiga bortgång, att militär överräcker en liten låda med din sons kvarlevor men att det istället för aska i lådan ligger en liten lapp som det står ”remains” på. Vad blir kvar efter en Kamikazepilot?

På andra sidan havet, i Kanada, hittar författaren Ruth en påse som flutit upp på stranden. Påsen verkar ha guppat runt på havet ett tag, förmodligen är det något som färdats ända från och ända sedan jordbävningen och Tsunamin i Japan. Inuti plasten finns en lunchlåda som innehåller ett trasigt armbandsur och Marcels Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”. Ruth ser dock snart att Proust bara är en förklädnad, mellan pärmarna finns i själva verket Naos dagbok. Ruth fängslas av den unga kvinnans berättelse från andra sidan atlanten och hon dras djupare in i Naos liv. De flätas samman.

Det är en ganska spretig bok men som inte alls känns spretig. Det är först nu när jag försöker sätta ord på den som jag inser hur många delar och stickspår den innehåller. Handlingen skulle kunna beskrivas på flera olika sätt. Den kan bottna i Tsunamin, i en fundering kring vad som händer med allt som sugs ut i havet, kring vems personliga tillhörigheter som kanske flyter i land någonstans. Kring vem som finner dem. Boken kan också sägas vara en relationshistoria, om relationen mellan författare och läsare. Eller är det roman som handlar om relationen mellan tid och rum? Handlar det om författaren Ruth Ozeki själv?
Jag tror jag nöjer mig med att inte riktigt kunna bestämma mig för vad boken ”egentligen” handlar om. Jag har fått med mig några guldkorn och är glad för det.

Ruth Ozeki var nominerad till Man Booker Prize 2013. I sommar kommer den här boken ut på svenska med den märkliga och missvisande titeln ”En saga om tidens väsen”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *