Annika Östberg

Vi har läst Annika Östbergs biografiska ”Ögonblick som förändrar livet” i bokjuntan. Detta stycke är en dagboksanteckning från november 1982. Annika delar sin cell med en liten spindel, en svart änka har byggt bo i hennes fönster:

”Jag kallar henne Charlotte och ser på när hon spinner sitt nät, då hon oroar sig för slugbeståndet, och hur hon reparerar och bygger ut sitt hem.  I sin tur tittar hon på mig där jag bor. Här hänger vi båda, i nät vi skapat åt oss själva. Här iakttar vi varandra medan vi anpassar oss, förbättrar våra liv, medan vi överlever. Hon låter mig komma nära, låter mig observera och prata med henne utan att skynda in i ett hörn. Jag känner inte impulsen att sträcka mig efter en ihoprullad tidning varje gång hon kilar förbi. Hon har en viss långbent elegans som passar till hennes vackra fläckar.

Efter ett tag har hennes partner kapitulerat, med sitt liv som insats. Hon exponeras som ond, en fiende som borde dödas. Trots det lever hon vidare. Njuter av lyckan i sin svala skuggvärld som växer i takt med henne.

Världen omkring henne är enorm. Oddsen mot att hon ska överleva är gränslösa. Och hon är så liten, hennes liv är så obetydligt under omständigheterna. Ändå vägrar hon krypa ihop och gömma sig i sitt nät. Hon vaknar i gryningen och springer ivrigt mot fönstret, redo att möta dagen och allt vad den bär med sig. Hon tvekar inte inför sin egen skörhet, sin egen dödlighet och godtar inte att hennes kapacitet har några begräsningar. Ändå bär hon en börda större än sig själv. Hon kommer att fortsätta leva och växa, utan att medge att oddsen är emot henne.  

Är det här historien om den svarta änkan – om Charlotte?”

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *