Armeniernas bok

709745

Det var åtskilligt vi inte fick lov att prata om. Men framför allt var vi strängt förbjudna att tala om för någon att vi ibland viskade hemma, det fick inte nämnas vare sig i lekskolan eller för någon vi inte kände. ”Vad är det du viskar?” frågade jag. ”Jag läser”, svarade farfar. ”Hur då läser? Var är boken?” ”Jag behöver ingen bok längre. Jag kan den utantill.” ”Jaha, men vad heter den, vem har skrivit den?” ”Kanske du en vacker dag.” Vilket jag alltså gör nu. Och kallar den dessutom Viskningarnas bok.

”Viskningarnas bok” är en dokumentär. En samling levnadssagor, anekdoter, minnen och vittnesmål. En kollektiv berättelse där historierna hakar i varandra. Och hakar i varandra och hakar i varandra.
Stundtals är det ett malande av sidospår och till synes ointressanta detaljer men stundtals också inspirerat, personligt och vackert. Sådant glimmar som guld.

Var och en blev en figur i den andres historia, och man måste alltid höra efter ömsom hos den ene, ömsom hos den andre för att få veta fortsättnigen. Därför är berättelsen om armenierna i min barndom en berättelse utan slut. ”

Jag inser att det är en viktig bok, kanske den första (och mest detaljrika) i sitt slag, om Armeniens öde. Den minsta lilla detalj sätt in i ett politiskt och historiskt sammanhang, och det är skickligt och mycket kvalificerat gjort. För det som sägs får inte glömmas, det får inte sluta existera. Det är tung läsning, inte för att det är sorgligt utan för att det är tätt. Tätt och mycket. Är det till och med klaustrofobiskt att umgås med den här boken?

Det kunde ha varit en sympatisökande bok men jag tror att Varujan Vosganian medvetet vill förmedla de små detaljerna istället för de generella dragen, för vardagen fortsätter och där finns kulturen, där finns familj och vänner, där är inte offertmentaliteten i fokus.

709745

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *