Återvändsgränd

Återvändsgränden som en utmaning? Nej, var fick jag det ifrån. Jag springer in i väggar, murar, låsta portar. Mina blodutgjutningar tillkännager att jag är utestängd och främst att jag inte lyckats ta mig in. Som att alla på insidan vore de lyckade…
(Här är jag nu, med en pennstump i handen.)

Idag är allt skapande förgäves. Jag vill så mycket att jag stannar upp för att inte riskera att gå för fort fram. Mest bläddrar jag i böcker, utan att läsa mig till sammanhangen vill jag rycka ut stycken och göra dem till mina. Ta texten som gisslan. Tills jag har fått förmågan att skriva tillbaka kommer jag att hålla den här boken fången! Men shit, vem vinner på det? Nej. Det är lättare att ögna igenom andras inspirerade verk än att ta sig plats och alstra ett eget.

Jag lyssnar på musik och dricker en mellanöl. Det är lördagskväll. Jag har tackat nej till en festinbjudan, trodde mig vara för upptagen med mig själv för att hinna socialisera (nu visar det sig att jag är trött på att umgås med mig själv och vill inget hellre än att berusa mig bland vänner).
Jag bläddrar slött eller desperat i Gombrowicz dagbok. Han är äckligt självsäker, nästan solkig i sin självgodhet. Kanske är det hans inverkan som hämmat all min kreativa lusta idag. Effekten av hans raljeranden krymper ner mig till en myra. När han beskriver hur ”konstnären” måste nära sin egen inre konflikt mellan form och ickeform tycker jag att han pekar på mig med en trött blick. Han pekar och gör mig till exempel för personifierad formsträvan, naivitet. ”…varje tanke som vill definiera formens otillräcklighet blir också form och bekräftar därmed bara vår formsträvan.” Skit också, damned if I do, damned if I don’t.

När jag tidigare har skrivit poesi har jag alltid förhållit mig till historien och till vad som skrivits tidigare. Det finns en ångest som beskriver hur svårt det är att hela tiden känna sig tvungen att relatera bakåt och till någon annan. Det jag skriver har redan skrivits, den här boken finns redan, jag har inget nytt att komma med… Att förhålla sig till en tradition och att med visst självförtroende försöka placera sig själv någonstans i det litteraturhistoriska vimlet är inget angenämt. Jag säger inte att jag befinner mig i en sådan situation själv men jag tycker det är en spännande tanke och jag återkommer hela tiden till detta ”förhållande”.
Det finns en alternativ (i brist på bättre adjektiv) tolkning av denna ångest. Alla har ju inte sin egen berättelse inskriven i den litterära historien, en del har faktiskt blivit helt utestängda från den, alla har ju inte sina hjältar formulerade. Om man identifierar sig själv som minoritet, hur ska man då kunna placera sig och förhålla sig? Är man inte fast i ett oändligt strävande efter form?

Jag har skrivit otaliga dikter utifrån den kramp jag kan känna i pennstumpen inför varje nytt ord. Pennstumpen krymper och försvinner in i handen, mitt verktyg saknas mig plötsligt. Jag blir kastrerad? En av mina favoritförfattare Agneta Klingspor har formulerat en av mina starkaste livlinor, något jag är grymt tacksam för. Hon vädjar till den sargade kreativiteten och utbrister:  ”Du har inte en chans! Ta den!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *