Att finna sig

finna sig

Agnes Lidbeck har skrivit en roman om kvinnans villkorade roller. Vi bevittnar hur huvudpersonen Anna utplånar sig själv. Hur hon spelar bort sig själv. Bokens tre delar; Hon är mor, kvinna och vårdare.
”Finna sig” är Lidbecks debutroman. Lidbeck är ett geni. På väl valda ställen i boken har Annas berättelse bytts ut mot kursiverade anvisningar eller instruktioner, här är en sådan, read it and weep:

Den sociala överenskommelsen förhandlas inte på individnivå. Den är allmängiltig, ett regelverk måste följas för att samhället ska fungera.
Grundförutsättningen är att kvinnan spelar tre roller. Hon ska vara mamma. Hon ska vara åtråvärd. Hon ska vara omhändertagande, hon ska vårda.
Respektive roll ska spelas enligt överenskomna riktlinjer. Replikerna är givna. Improvisation är förbehållen vansinniga.

Den här boken är måste vara skriven för oss. För oss som känner igen. Som redan är bekanta med regelverket. Som kanske försökt improvisera eller gjort korrigeringar i dialoger och repliker, för oss som fått smäll på fingrarna?
Jag blir överraskad över hur intensivt jag identifierar mig. Det är en förlösande känsla att bli bekräftad. Åh, jag finns! Såhär är det! Jag trodde jag var ensam om allt detta. Jag trodde att jag tillslut blivit knäpp.

Men jag är nog inte knäpp. Och det är en vacker insikt. Tack för den Agnes.

Jag måste dela med mig av dessa meningar som berört mig på olika sätt och jag tror att det bästa sättet att dela dem är att helt enkelt citera dem, även om de är många. Det finns så mycket kvinnlig erfarenhet här att jag blir alldeles varm i kroppen. Men det går också kalla kårar längs ryggen. Kan det vara såhär? stämmer detta som hon skriver?

”Anna undrar om papporna vill ha henne, eller skulle vilja ha henne, eller kommer att vilja ha henne senare. Hon undrar om de kan se förbi de ofördelaktiga tillfälligheter som dominerar i stunden och se att hon i vanliga fall rör sig på ett annat sätt, att hon normalt sett låter håret falla annorlunda.”

Ja, precis så tänkte även jag. Ja, redan på BB.

”Anna sitter i soffan med en surrande mjölkpump vid bröstet. På så sätt kan Jens ta varannan matning och också få en anknytning och så kan hon få sova, i teorin.”

Ja, jag har också fått sova ”i teorin”. För jämställdhetens skull? Jag hade föredragit att få sova praktiskt. Alltså på riktigt.

”Men barnet får henne inte att glömma sig själv, att vara mamma utestänger inte alla andra tankar.”

Vet inte varför jag trodde att det skulle skärma av mig från mig själv. Det gjorde det inte. Mina tankar fanns kvar och jag minns att jag också reflekterade över det. Som att jag vore överraskad.

”När ljuset faller på ett särskilt sätt genom fönstret och hon lyfter honom högt över huvudet eller gör något annat graciöst, tänker hon sig att någon ser henne. Ofta är det någon av männen innan Jens. Hon tänker sig att de står längs väggarna och att de ser henne i denna intimitet med barnet och att de avundas barnet.”

Ja, detta märkliga behov av andras blickar. Av att bli bekräftad av andra, av män. Om ingen ser mig, finns jag då?

”Anna sitter i sängen och Harry sover mellan hennes lår med fötterna mot hennes kön. Han sover lagd över hennes knän, han suger på hennes knogar. De trevande händerna som river över hennes hals har en annan betydelse än vad tidigare, maskulina händer haft när de utfört samma rörelser.”

Det är en ny erfarenhet. Gammal, fast helt ny. Min kropp den samma. Nya manshänder.

”Det finns inga millimetrar för någon annan att ha ensamrätt till, tänker Anna och undrar om hon offrar tillräckligt när hon ger hela sig.”

Att inte räcka till. Men om jag ger allt jag har och det inte räcker?

”Anna sitter på tunnelbanan och ser männen som kliver på och av. Hon bläddrar genom deras ansikten och undrar om de vill ha henne, eller skulle vilja ha henne, eller kommer att vilja ha henne senare, när hon har kläder som inte är tänkta för parken.”

Ja, jag kanske inte ser så mycket ut för världen just nu. Men vänta bara!

”Mamman ska göra huset till hem.”

Och här börjar jag gråta, tårarna faller helt stillsamt. Någon annan än jag skulle kanske läsa meningen och tolka den på ett mer positivt sätt, som att ordens betydelse i grunden är något fint. Men jag läser dem och känner en enorm tyngd läggas på mitt bröst. Jag får andnöd.

”Eftersom hon inte själv kan bestämma när samlagen ska inträffa måste skinnet alltid vara berett. Särskilt på fredagar och lördagar då de dricker vin.”

Jag orkar inte ens kommentera. Det är för bra.

”Det går vintrar, det går mot jul igen, det blir vårar. Lägenheten börjar fyllas upp. Väggarna är inte lika vita längre, golven känns grisiga av spilld frukt. Det är inte lika att sätta tulpaner i vasen när det ligger kritor och dammiga klistermärken och riddare under bordet men hur mycket Anna än böjer sig ner och plockar så ligger sakerna där ändå.”

Detta märkliga. Att tiden går. Att livet ibland känns lite fulare på något vis.

”Medan Anna genomlever den praktiska vården av sitt liv och åren går leker hon med tanken på vad som kommer efteråt: på vad hon ska göra med sin tid när den återbördats till henne. Hon tänker sig en räcka handlingar som hon kommer att ha möjligheten att utföra då och vilken person hon kommer att vara när dagarna inte längre går åt till att torka saker.”

Jag undrar ofta när detta ”efteråt” ska infalla. Efter vaddå? Det är skönt att tänka på sig själv på det här sättet, som att man ges tillåtelse att bestämma själv över sin framtid. Bara en lek alltså…

”Att lägga sig bredvid den man känner väl och ändå försöka smyga sig omärkligt närmare: som om avvisandet skulle bli mindre smärtsamt om det inte uttalades.
Hon svankar men Jens trycker sig inte mot henne ändå, hon andas som om hon sov, han somnar snart, hon ligger vaken, spänd för att bli så tydlig som möjlig: här är rumpan och låren, här finns ingen mage, här är brösten igen, där skulle handen kunna hamna av en slump.”

Görs detta med någon slags självplågande automatik? Att man bjuder ut sig? Svankar och håller tummarna? Varför? Varför? Varför?

”Hon tänker, kan inte låta bli att tänka, att det är hennes maktmedel att kunna tillåta eller inte tillåta honom att röra vid henne. Men han vill inte röra henne och därför har hon ingen makt. Jag har ingen makt, tänker Anna. Jag kan inte hålla något tillbaka som han inte vill ha.”

Åh, Anna! Åh, Agnes! Åh, jag!

”Hon har börjat se kvinnor röra sig genom staden i vida kappor. Anna tänker på de vida kapporna nu. Hon undrar om de som bär dem har en annan överenskommelse om vad som är attraktivt, med en annan förväntad siluett, eller om de har tappat greppet om alla överenskommelser, hur förklarar man annars detta fria formspråk, som inte visar en vikt?”

Ja, detta kan göra mig riktigt provocerad. För här går man själv och anstränger sig och så går andra omkring och bara är! Dålig stil alltså. Varför har inte alla samma komplex och dåliga självbild som jag?

”Hon hör sig själv tala och ser sin spegelbild i det mörknande fönsterglaset och tänker att hon ser ut som om hon är djupt berörd, att hon säkert är den mest intressanta patienten, att terapeuten säkert tänker på henne efteråt och vill ligga med henne för att trösta henne men att hon är svåråtkomlig i all sin sorg.”

No comments…

”Det blir vinter, de reser till värmen. Anna har med sig en bok som man borde ha läst för länge sedan.”

Jag tycker det är så snyggt hur författaren smyger in lite ångest i det här vykortet. Givetvis är Anna sen med läsningen. Annars hade ju bilden inte varit lika grå. Jag är jätteduktig på att se det negativa väldigt tydligt i en annars till synes fin bild.

”En trovärdig närvaro är inte enbart en utseendefråga. Den är en komposit av alla små gester också, valet av färger och bok på nattygsbordet. Att vara sig själv är inget man är av sig själv.”

Precis, det krävs lite jobb. Iscensättning kanske till och med. Alltid lurar man väl någon.

”Anna kan inte vara tråkig, alltså måste Jens vara tråkig. Anna kan inte älska en tråkig man, alltså kan hon inte älska Jens. Anna kan inte vara gift utan kärlek, alltså måste hon vilja skilja sig. Hon tittar på männen i tunnelbanan, på gatan, i tidningarna. Hon tittar på alla de som ser ut som att de skulle kunna ta henne med på andra typer av middagar, middagar där hon skulle säga något fascinerande om mänskligheten, sådana som har vinterrockar av ett särskilt snitt.”

Hm, vem här kan få mig att verka lite bättre? lite mer beläst? Lite mer allmänbildad? Mycket vackrare?

”Jag är närvarande, tänker hon och blundar och rör i köttfärssåsen. Tankarna kommer sällan vidare, sällan framåt från just närvaron. Hon har läst om närvaron som hon tidigare läste om anknytningen. Målet med närvaro är att man inte ska känna frustration över att inget händer. Livet skulle kunna vara på ett annat sätt. Man ska acceptera detta, livet ska inte klia i händerna som det nu gör.”

Vilket ok att bära! Måste man vara närvarande nu också!? Jag orkar inte mer!

”Anna åker tunnelbanan och blundar aktivt och undrar vilka som ser henne blunda. Hon stannar på ICA och köper det som behövs och hoppas att de andra där märker hur lite som behövs, att hon är asketisk och inte en sådan som äter chips.”

Att lägga upp sina varor på rullbandet och tänka att personerna bakom i kön ser mina varor och tycker att jag verkar leva ett spännande liv och att jag ser pigg och fräsch ut för att ha ett barn som behöver blöjor i storlek 6.

”Jens är ett lod i Annas liv, en mätare av tiden i dess djup, snarare än i dess längd. Han går att följa nedåt genom historien mot ett sediment av delade minnen och ägodelar. Genom sin historiska ofrånkomlighet förtöjer han även framtiden i denna gemensamma botten.”

Agnes Lidbeck är ett geni. Den här meningen är så tung att jag slutar andas.

”Rent berättartekniskt borde det vända nu, det borde komma en punkt då allt inte kan fortsätta som vanligt, där insikten om vad som är som vanligt blir för tung att bära och något bryter. Det skulle finnas rum, i en fiktion, för att lära sig något, för en utveckling.
Men livet är inte sådant. Livet bjuder inte på pedagogiska tillfällen. Visst ser man saker om sig själv och om sin nära, visst inser man saker. Men sen vänder man sig bort.”

Oj, så personligt det blev. Eller är detta allmänt? Har alla andra också varit på den där platsen och vänt sig bort? Jag tänker att ”synd att livet inte är som på film, för då hade vi lärt oss något i den här scenen och vi skulle kunna gå vidare efter det”.

Ja, den här boken tog mig med storm och jag har inte till fullo återhämtat mig ännu. För jag befinner mig på en plats i mitt liv där känslan av att jag måste förhålla mig till andra för att finna mig själv, liksom är oundviklig. Just nu är jag inte min egen. Jag får finnna mig i det. Eller inte.
Att vila i ett accepterande och att bara gilla läget kan vara skönt. Det kan också utplåna en människa.

Lycka till!

4 thoughts on “Att finna sig

  1. Tack för din fantastiska text om boken! Jag blev helt tagen av dina citat och kommentarerna till. Jag är i ett annat läge i livet och känner inte igen mig särskilt mycket i Anna men jag förstår att många kan göra det. Det kommer en annan tid, en tid när man har gillat läget, levt vidare och kan välja igen. Lovar!

    • Tack för uppmuntran! jag tog ut svängarna ordentligt här och gick in för att vara riktigt dyster. Det kan vara skönt ibland. Men visst finns det ljus också! Massor av ljus!

  2. Hej!
    Så skönt att läsa dina funderingar och reaktioner på denna bok,,för jag är helt tagen,,,,har svårt att komma till själslig ro igen.
    För jag känner mig så arg….och upprörd…
    Och jag är helglad att denna unga författare så bra lyckats skriva så klarsynt
    om sådant som folk i min omgivning och jag själv oftast inte kan verbalisera. Kristina

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *