Bokbloggsjerka 16-19 augusti

-it-was-a-dark-and-stormy-night-pin-2120-p[ekm]250x250[ekm]

Frågan den där helgen är: Finns det någon författare som i ditt tycke kommer undan med de så förhatliga klichéerna? Svaret på frågan låter sig inte riktigt formuleras, istället associerar jag vidare till stereotyper och jag går som vanligt ifrån frågan något. Det finns så många utgivna författare som helt saknar det där originella och trovärdiga, många som till synes bara plockat ihop ett gäng mer eller mindre gångbara mallar och bitar. Pusslet blir inte vackert. En kärleksdikt är kanske klyschig om den rimmar hjärta med smärta men det är ju inte bara formen som räknas. Innehåll, relationer, dialoger, vad som helst som kan anses avdankat, färdigköpt och uttjatat räknas som klyschigt. FÖRUTSÄGBART. Det där som vi alla kan, det där generella, det som vi sett hundra gånger, det måste också tolkas subjektivt nånstans på vägen och det är väl där nånstans det blir intressant. Våra smärtgränser är olika högt satta.

Jag är allergisk mot stereotypa karaktärer, jag får små blåsliknande utslag på händer och fötter när jag läser slarviga personporträtt. Nu senast blossade jag upp när jag försökte läsa första delen i Murakamis 1Q84, det kliade något så infernaliskt att jag tvangs skicka iväg boken rätt in i väggen. (Nu har dammsugaren föst undan den sedan dess, den ligger under sängen nånstans bland katthår och torra gamla snus.) Där tyckte jag att klyschorna liksom rabblades upp. T.ex. var den kvinnliga karaktären fruktansvärt förutsägbar och märklig, hon var pålastad med för många ”kvinnliga egenskaper” och resultatet blev heltokigt, skrattretande nästan.  Han lät henne spela ut vartenda kvinnokort han hade i rockärmen (se där, en rockärmsklyscha. Varsågoda.). Jag tycker det är slött. För jag kan inte se någon mening med det, det är OMOTIVERAT. Sexscenerna i 1Q84 är precis lika slöa.

En annan bok jag hivat iväg var skriven av en värdelös svensk författare som försökte beskriva och bygga upp en karaktär med utländsk bakgrund. Författaren verkade ha trott att detta görs utifrån färdiga mallar, mallar per nationalitet. Jag minns typiskt nog inte alls några detaljer kring detta men jag minns att jag blev förbannad för att den ”utländska karaktären” var så sjukt stereotyp, jag slängde bort boken av antirasistiska skäl. Där hade klyschan övergått till ett annat stadium. Där var det inte slöhet det var fråga om, det var något annat.

Mitt svar på helgens fråga är inte ETT författarnamn, jag anger hela författaryrket. Litterära klyschor finns överallt och så kan det väl gärna få vara, jag skulle istället vilja säga att detta i allra högst grad är ett läsarproblem. Jag skulle dock inte vilja gå så långt att jag började ange namn på läsare. Men läsare måste bli bättre på att identifiera klyschorna och liksom höja sin litterära kompetens lite. Om en författare inte ha vett nog att stryka vissa meningar och stycken ur sin text, nej då ska vi heller inte läsa vidare. Hiva skiten!

 

4 thoughts on “Bokbloggsjerka 16-19 augusti

  1. Nu har jag inte läst så mycket av Murakami, håller precis på med Fågeln som vrider upp världen, men ibland undrar jag om han inte använder de de klichéerna med vilje, för att göra något smått löjligt och väldigt, väldigt tydligt.

    • Jag har inte tänkt på honom som klyschig tidigare, har gillat allt fram till 1Q84. Fast just Fågeln som vrider läste jag av nån anledning inte heller färdigt. Hundörat ligger kvar och väntar på mig på sida 334 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *