Carlos Eire

9780743207379

0743207378

Carlos Eire får med egna ord inleda det här inlägget:

I didn’t set out to write a political novel or a political memoir. I’m not driven by ideology. I’m driven by absolute abhorrence for totalitarianism in any way, shape or form. What I wanted to do in the book was show how a political system can try to crush an individual soul and also how it can crush and demolish families and the price one has to pay for an ideology. That’s all I wanted to do, to show it without making any arguments. I think because of that, people who read the book don’t see it as political.

Visst, boken är opolitisk i det avseendet att det inte framförs några argument för eller emot. Detta faktum har Carlos Eire fått kommentera otaliga gånger. Det upplevs som märkligt och falskt att författaren inte tar ställning. Bokens huvudperson verkar faktiskt inte alls reflektera över vad som händer omkring om honom, över det faktum att han lever mitt i revolutionens huvudstad Havanna. Han ironiserar dock över de många absurditeter han uppfattar, ironiserar över både Batista och Castro. Men mestadels konstaterar han vad han ser, han berättar vad han upplever. Såg, upplevde som barn. Om något är orättvist så är det orättvist mot honom, för han är ett barn, och barn bär inte skuld. För honom drogs mattan undan när Castro tog makten. För honom försvann tryggheten när han skeppades iväg till Miami utan sina föräldrar i ”Operation Pedro Pan”. En åttaåring kanske inte har hela bilden klar för sig när han bevittnar hur sin farfars alla besparingar tas ifrån honom, inte hela bilden klar för sig när coca-colan försvinner eller byts ut mot något som inte smakar lika gott. För en åttaåring är det kanske bara orättvist, rakt igenom. För Carlos Eire var det så i alla fall.

Hm, jag vet inte hur jag ska förklara den här boken riktigt. Det ligger så mycket i vägen. Det är hur som helst en mycket välskriven historia, så mycket kan jag säga. Här är ett smakprov:

The tropical sun knifed through the gaps in the wooden shutters, as always, extending in narrow shafts of light above my bed, revealing entire galaxies of swirling dust specks. I stared at the dust, as always, rapt. I don’t remember getting out of bed. But I do remember walking in to my parents’ bedroom. Their shutters were open and the room was flooded with light. As always, my father was putting on his trousers over his shoes.

Det ligger en intervju med Eire på www.bombsite.com, ta en titt om du har lust, det är därifrån det inledande citatet kommer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *