Christine Falkenland

Jag kräks lite i munnen när jag nu nyss läst ut och lagt ifrån mig ”Sfinx”. Tror att jag har hållit andan. Vår huvudkaraktärs täta och suggestiva brev är vår enda inblick i hennes person. Den inblicken är allt annat än futtig. ”Jag måste nog skriva dessa brev till dig, Claire, för att berätta sanningen om den man som du kallar din egen.”

Hon berättar och hon minns. Hon beskriver sin närvaro i Claires liv trots att de två aldrig träffats. Vår brevskriverska är sjukligt intresserad av sin före detta man och dennes nya kvinna, hennes intresse övergår i en patologisk besatthet. Deras äktenskapliga lycka har gnagt på hennes lycka, hon är ensam, de är två.

Det handlar inte om hämnd, det är inte så att Claire stulit något från henne, det handlar om att det finns ett band dessa tre emellan, för att hon själv nu har skrivit in sig i ett fiktivt triangeldrama. Varje brev bidrar till att detta drama blir allt tätare och att hon får svårare att hålla distansen.

Jag har hållit andan för att desperationen är så starkt formulerad. Det finns något förvridet men ändå mänskligt i all missunnsamhet och i all avund. Det finns en hemlighet, ett smuts, i det förgångna. Det finns en skuld. Någon måste ställa allt tillrätta, innan hela skiten imploderar!

”Skall jag berätta för dig? Skall jag berätta vad han gjorde med mig? Eller ska jag låta dig leva med honom i lugn och ro, i förvissningen om att han är en god man? Varför skulle du förresten välja att tro på mig, om jag säger dig min sanning. Finns det en allmän betraktare, en historieskrivare, som kan skildra hur det egentligen var, vad han gjorde, vad jag lät ske? Du behöver inte vara rädd. Jag kan inte nå dig. Jag kan inte nå dig ens om jag förgör dig.”

Långt stycke, men jag var tvungen att citera det. Det finns en skuld. Inbäddat i dessa brev finns också ett ständigt hot och ett enormt självförakt. ”Vad jag lät ske” riktar skulden mot henne själv, men vad kunde hon ha gjort annorlunda? Vad är det han har gjort och vad är det som säger att Claire inte utsätts för samma saker? ”Ens om jag förgör dig”, vad är det hon planerar egentligen?

Hon kliver runt i deras hem. Hon iakttar och kikar in genom fönstren om kvällarna, står vid deras grind. Men blir hon någonsin sedd?

”Jag skriver till dig från en plats inifrån mig dit jag knappt ens själv har tillträde. Brevet och jaget, pennan och självet.”

Jag har funderat på titeln ”Sfinx” och har googlat mig fram till en tolkning, en tolkning som inte på något sätt förmildrar mitt illamående. Sfinxens etymologi insinuerar att den hotbild som ligger latent i breven faktiskt bör tas på allvar. Lite förenklat (och fantasifullt) kan man säga att ordet sfinx härstammar från ett verb besläktat med ”strypa”. Lejonkropp och kvinnohuvud, en vaktande hona med kraft att trycka till strupen på de som inkräktar?

Jag måste nu kräkas och ta en dusch.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *