– Det mesta i livet är spill

”Det mesta i livet är spill, det är inte så mycket man utnyttjar.”Det mesta bara blir. Det är inte fråga om någon förfinad existentiell tanke, det bara blir som det kan. Kompromisser, vägval, lycka och olycka, kärlek eller inte, barn, arbete och resor. Inte kan man staka ut några stigar i förväg? På ålderns höst kanske man ser tillbaka sitt liv och ser det som kunde ha varit, det som inte blev. Men det som faktiskt blev? Spill. Det känns aningen dystert. Men jag råkar gilla gråtoner. Man behöver inte ha några rackarns livsprojekt eller välformulerade sammanfattningar av vad man gör och vad man gjort. Det måste ju räcka med att man har levt. I Sigrid Combüchens ”Damroman” är det inte någon som slår på den stora trumman, ingen storstilad hjälte eller hjältinna som står segerviss eller applåderande skaror omkring sig. Det är tre kvinnors liv som beskrivs och inte är det något futtigt med det. Inte så häpnadsväckande, inte så dramatiskt, inte så mycket men ändå massor. Spill.

Det ska sägas att jag endast läst 70 sidor i boken än så länge. Det jag har läst är Stefan Eklunds intervju med Combüchen. Jag har därvidlag inte någon aning om vad jag pratar om. Citatet nedan ger mig dock en ganska kraftig fingervisning, Eklund frågar om man kan läsa ”Spill” feministiskt, jag syns det är en märklig fråga att ställa i detta tidevarv, men låt oss se vad hon svarade:

Det tycker jag. Jag har ofta blivit beskylld för att bara ha manliga hjältar. Den här gången står en kvinna i centrum, utan att behöva ha gjort några storartade insatser för att hamna där. Hedwig är en vanlig hemmafru som inte har lämnat några speciella avtryck, hennes barn är inte speciellt framgångsrika. Det egna livets misslyckanden är hennes huvudvärde, det är det hon hävdar. Hon tycker att det är värt något att kompromissa sig fram genom livet. Det är faktiskt en aspekt av kvinnosaken – att man som tjej inte behöver vara jätteframåt. Värdet finns inte i framgången.”

Nej, värdet finns inte i framgången. Och det är skönt att inte behöva stressas av press på framgång, livet behöver inte ens gå framåt, det räcker väl att det bara går. Jämna plågor och allt det där. Med mina 70 sidor i ryggen känner jag mig sällsamt upplyft av detta nedåttjack. Om femtio år kanske det är jag som rättmätigt hävda mina egna misslyckanden som mitt huvudvärde. Hehe.

Jag återkommer säkerligen när jag kommit en bit längre på vägen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *