Elena Ferrante? Kanske en annan gång.

ferrante

Elena Ferrante, jag gav denna omtalade pseudonym en chans. Sen gick jag vidare. Jag har varit så nyfiken och sugen på denna författare vars romansvit beskrivits som ”beroendeframkallande” men jag orkade inte riktigt med författarens beskrivande prosa, den blev för mycket för mig just nu. Jag vill ha något framåtskridande. Vill att berättelsen ska ta mig någonstans inte bara beskriva var huvudkaraktärerna är eller var de har varit. Jag har inte den typen av läslust nu, inte den ron.

Jag har gett mig på den första boken, ”My Brilliant Friend”, i det som kallats för ”Neapeltetralogin”. I den lär vi känna Elena (ja, namnet är metafiktivt men jag orkar inte bry mig om några efterforskningar på det) och Lila. Här finns många likheter med Avallones ”Stål”. Hos Ferrante finns samma smuts och samma våldsamheter, det där vulgära och grova. Även här formas flickorna efter den miljö och den verklighet de lever i och även här målas bilden av kvinnlig vänskap fram som något uppslukande, invecklat men självklart. Elena och Lila har helt olika personligheter och helt olika drivkrafter och mål. Jag har ju nu inte kommit in i berättelsen så som jag önskat och därför har jag väl ännu inte mött dessa unga kvinnor där de befinner sig (jag har ju helt slappt önskat att de ska komma till mig…) så jag vet inte riktigt vad kritikerna pratar om när de hyllar Ferrantes psykologiska skärpa eller hur hon ”skrivit som om livet hängde på det”. Jag vet alltså inte alls vad som utmärker denna vänskap (eller detta författarskap).

Det här citatet säger kanske inte heller så mycket om flickornas relation och invecklade vänskap men berättarrösten (Elena) säger något om deras miljö och bakgrund och förutsättningar:

”Of course, I would have liked the nice manners that the teacher and the priest preached, but I felt that those ways were not suited to our neighborhood, even if you were a girl. The women fought among themselves more than the men, they pulled each other’s hair, they hurt each other. To cause pain was a disease. As a child I imagined tiny, almost invisible animals that arrived in the neighborhood at night, they came from the ponds, from the abandoned train cars beyond the embankment, from the stinking grasses called fetienti, from the frogs, the salamanders, the flies, the rocks, the dust, and entered the water and the food and the air, making our mothers, our grandmothers as angry as starving dogs. They were more severely infected than the men, because while men were always getting furious, they calmed down in the end; women, who appeared to be silent, acquiescent, when they were angry flew into a rage that had no end.”

Kanske ger jag Elena och Lila en chans igen när de finns tillgängliga på svenska? Jag tror att första delen översätts under 2016. Om du helt missat hypen kring det här författarnamnet finns här ett par länkar.Det är också kul att läsa att Bokhora inte heller riktigt fattar grejen med Ferrante, det känns tryggt:

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *