En karta över nästa värld

Bloggbilder2

Finns det en snygg motsvarighet till ”Native american poet” på svenska? Något som låter lika tveklöst? Stewe Claeson skriver om detta översättningskrux i förordet till Joy Harjos diktsamling ”Karta över nästa värld”. Joy Harjo är indian, Creekindian. Hennes poesi sprakar av natur och kultur. Hennes poesi känns nästan rituell, trots att den kan beskriva helt vardagliga ting. All poesi är rituell? Den berättar hur viktigt det är att känna sin historia och att se att det finns en tradition, ett efterföljande, ett återskapande. Jag är djupt imponerad över Claesons översättning (vilket skräckinjagande åtagande! Vilket mod!) men håller mig till originalet när det kommer till att citera titeldikten, ”En karta över nästa värld”/”A map to the next world”, som är ett löfte om fortsättning och en uppmaning om att man måste gå sin egen väg. Göra sin egen karta och navigera efter den.

”You will have to navigate by your mother’s voice, renew the song
she is singing.
Fresh courage glimmers from planets.
And lights the map printed with the blood of history, a map you
will have to know by your intention, by the language of suns.
When you emerge note the tracks of the monster slayers where they
entered the cities of artificial light and killed what was killing us.
You will see red cliffs. They are the heart, contain the ladder.
A white deer will greet you when the last human climbs from the
destruction.
Remember the hole of shame marking the act of abandoning our
tribal grounds.
We were never perfect.
Yet, the journey we make together is perfect on this earth who was
once a star and made the same mistakes as humans.
We might make them again, she said.
Crucial to finding the way is this: there is no beginning or end.
You must make your own map.”

Här är en bit ur dikten ”Löfte” som jag tycker sammanfattar mycket av det som Harjos poesi representerar, naturens gång och människans plats i den:

”Jag förundras ständigt över regnmolnens förmåga att teckna konturerna av den mänskliga täthetens väv. Syrsorna memorerar det som kanske ska hända med regnsånger de övat på i århundraden. Det språket återskapar mig. Deras förutsägelser är alltid korrekta. Och lika vackra som sagurablommor som dricker regn.

Jag ser månen som jag aldrig tidigare sett den, ett halvt snäckskal, alldeles lagom stort till vagga och barnet som deltar i utvecklingens dans sedd i procession från grodyngel till människor som smyckar väggarna med sina önskningar.

Sedda från månen ser vi alla likadana ut.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *