”En stumhet utan språkkunskaper”

Bloggbilder

Nu undrar jag vad det är jag varit med om egentligen, vad var det för en läsning? Den liksom växte och krympte på samma gång. Boken fick en slags puls, en vilopuls eller en egen andning. Bröstkorg hävdes, bröstkorg sänktes.

En ung vietnamesisk gymnasieelev med goda betyg skickas till ett internationellt ungdomsmöte i Berlin för att tala om hur imperialismen fördärvar Vietnam. På hotellet där hon ska bo träffar hon en man som bjuder henne på vodka och/eller som drogar henne. Dagen efter vaknar hon upp i en ny tysk stad och hon minns inte alls hur hon hamnat där. Hon är omtöcknad, panikslagen men trött. Mannen från hotellet är där, han är väldigt kärvänlig och undrar om hon vill ha kaffe. Rätt var det är har det gått ett par veckor och de båda lever i en märklig och obehaglig samvaro, liksom ständigt med ett hot om våld som det aldrig reflekteras över. Hon försöker lära sig det tyska språket och han försöker laga till vietnamesisk mat, det hela är väldigt odramatisk. Tills dess att hon bestämmer sig för att fly. Hon försöker ta sig till Moskva men råkar åka i fel riktning och hamnar istället i Paris. Det är i Paris som romanen utspelar sig.

I Paris intensifieras hennes främlingskap, allt är nytt och märkligt, hon vet inte hur man gör. Tryggheten finner hon genom att gå på bio, i biomörkret kan man gömma sig från andras blickar och fördömanden. I biomörkret blir hon besatt av den franska skådespelerskan Catherine Deneuve. Deneuves filmer är förgrunden för boken och jag misstänker tyvärr att filmerna är nödvändiga att ha ett hum om för att boken ska förstås på ett vettigt sätt. Jag har inte ett hum och jag förstår inte på ett vettigt sätt.

Bokens kapitel är döpta efter Deneuves filmer och genom dessa filmer formar vår huvudperson sin tillvaro. Hon bygger sig en cinematografisk verklighet. Zoomar in, zoomar ut. Hon har ingen stans att bo, inga pengar, inget pass och har ingenting annat att göra än att driva runt på Paris gator och leta upp salonger som visar Deneuves filmer. Ibland är kapitlen resuméer av filmerna, ibland är resuméerna djupa betraktelser, ibland är betraktelserna huvudpersonens egna och ibland någon annans. Tror jag. Som sagt, jag vet inte riktigt ännu vad det är för en läsning jag varit med om! Men det här stycket tycker jag mycket om, det vet jag:

”Otaliga tak skilde människorna åt, de illegala från de legala, de sjuka från de yrkesarbetande, de förstummade från juristerna, men Parishimlens stora tak delade vi alla. […] varför skulle jag alltid klämma in mig mellan ett tak och ett par skor om friheten inte var förbjuden?”

Någonstans i Paris, någonstans mellan himmel och skosula, lever vår huvudperson i en undanskymd och illegal tillvaro. Hennes blick, i brist på bättre kommunikationsmedel, blir en kompass och ett verktyg för att ta sig fram. Hennes intryck sorteras eller filtreras genom Catherine Deneuve.

”Varje gång jag gick ned för trapporna till metron förlorade människorna som gick förbi mig sina färger. Även pelarna och affischerna drog sig tillbaka till stämningen i en svartvit film. Jag gick upp igen och försökte föreställa mig trapporna med knallröd matta. Jag ville ta mig upp, högt upp, högre upp, högre och högre.”

Hon beskriver vid ett tillfälle att det känns som att hon spelar med i en film vars handling hon inte känner till och jag tycker det summerar hela boken. Den är som en feber. Eller som en egenartad puls.

Författaren heter Yoko Tawada och bor i Berlin, född i Tokyo. Hon har skrivit flera böcker varav den första att komma på svenska är essäsamlingen ”Talisman; förvandlingar” en samling som visar, precis som ”Det nakna ögat”, vad man kan åstadkomma genom att leka med någons blick, låta någon se något för första gången.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *