Ernesto Sabato – Tunneln

sabato

Ernesto Sabato föddes i Argentina 1911 och avled 2011, han blev nästan 100 år gammal. Han forskade och undervisade i kärnfysik fram till andra världskriget då skrivandet istället tog vid. Debutromanen ”Tunneln” publicerades första gången 1984, därefter, 1961, kom den samhällskritiska ”Om hjältar och gravar” som sägs ha lagt grunden för den magiska realismen, 1974 kom en slags självbiografisk och fristående fortsättning på sistnämnda bok. Såhär står det hos Världslitteratur.se om Sabato:

”Sábato är metafysikern framför alla andra inom den latinamerikanska litteraturen, den ständige utforskaren av de dolda krafter som påverkar människan. I sina romaner, som egentligen utgör ett slags trilogi där samma personer hela tiden återkommer, har Sábato skapat ett märkligt universum som det krävs en hel del tålamod att tränga in i.”

tunneln-sabato_ernesto-14308219-frntl

Konstnären Juan Pablo Castel ser en kvinna betrakta ett av hans konstverk, på sättet hon tittar ser han att hon förstår hans konst. Här börjar det. Det som sedan utvecklas mellan dessa två människor börjar som ett kärleksförhållande men vecklas ut till en karta över konstnärens tvångsmässiga tankar kring svek, förakt och till slut hat. Det är en vidrig karta som blandar samman kärlek och avsky, ägande och frihet. Kärleksobjektet, María Iribarne, har inte mycket att säga i romanen, hon drar sig undan och flyr men hon svarar på hans brev och svarar i telefonen. Men allt hon säger vänds mot henne. Hon utfrågas, pressas och tvingas förklara sina mest invecklade känslor, han väljer att inte förstå.

Den svartsjuke konstnären vet inga gränser och han manipulerar sig själv att tro att hon är otrogen. Bevisen tycker han sig se överallt. Bokens första mening lyder ”Det får räcka med att säga att jag är Juan Pablo Castel, målaren som mördade María Iribarne […].” Vi vet alltså redan hur förhållandet slutar. Castel berättar denna tragiska historia ifrån sin fängelsecell.

En febrig paranoia tar över en självcentrerad och samhörighetslängtande galnings kropp. En kvinna mördas. När jag lägger ifrån mig boken ser jag Christine Falkenland framför mig. Visst måste hon ha läst denna argentinska klassiker? Skulle Falkenland låta María Iribarne bli mördad på det här sättet? Skulle hon ha låtit beskriva Castel som så galen? Eller skulle hon få mig att på något vridet sätt sympatisera med honom?

Castel beskriver sin romantiska illusion, hur han inbillat sig att mötet mellan honom och María måste ha kommit till:

”Och det var som om vi båda levat i parallella gångar eller tunnlar, utan att veta att vi färdades bredvid varandra som besläktade själar vid samma tidpunkt för att äntligen mötas i slutet av dessa gångar framför en scen som jag hade målat bara för henne som ett chiffer, som ett hemligt meddelande om att jag fanns där, och att gångarna äntligen hade förenats och att tiden var inne för att mötas.”

Han inser till slut att tunnlarna inte alls varit parallella, det har från början endast funnits en tunnel, hans egen. En tunnel av ensamhet. Kanske insåg han detta i samma stund som han mördade henne, insåg att hon inte alls levt parallellt utan utanför honom. Kanske var det därför hon var tvungen att dö.

Bältdjuret på omslaget har jag ingen som helst förklaring till eller idé om. Jag kommer att återkomma till en annan given författare från Argentina så småningom, Jorge Luis Borges.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *