Fawzi Karim, hur kom du hit?

plaguelands

Jag plockar ner en liten diktsamling från bokhyllan, känner inte alls igen den. Är den ens min? var kommer den ifrån? Fattar ingenting. Fawzi Karim, hur hamnade du i min bokhylla? Jag kan inte begripa hur denna tunna lilla bok har kunnat passera förbi mitt minne. Någon gång har jag ju placerat den i hyllan, köpt den, fått den, valt den, önskat den. Jag bläddrar i vad som måste vara något begagnat för anteckningarna och understrykningarna är inte mina.

Jag läser, jag googlar författaren, blir fascinerad och lite lätt uppspelt. Jag är orolig över att mitt minne tycks ha selekterat lite för hårt men jag är glad, liksom baklänges, över att ha upptäckt denna pärla!

Fawzi Karim (född 1945) är en välkänd irakisk författare, konstnär och poet. Född och utbildad (i arabisk litteratur) i Bagdad men sedan 1978 boende i London. Han gav ut sin första diktsamling 1969, tjugofyra år gammal influerad av den intellektuella värld han lärt känna. Han har valt bort det religiösa och det politiska, hans engagemang är istället humanistiskt och han hänger med konstnärer och författare. I Bagdad arbetade han en tid som lärare på en gymnasieskola men tvingades bort då ledningen ansåg att hans inflytande på eleverna kunde vara skadligt. Han anklagades för att vara kommunist och flydde till Beirut, Libanon. Han återvände dock till Bagdad och publicerade sin andra diktsamling samt en essä som gjorde honom vida känd och populär i de intellektuella kulturella kretsarna. Hans namn växer sig större och när han 1977 ger ut en diktsamling som verkligen drar regimens kritiska öron till sig blir det dags att fly igen, den här gången till London.

Den lilla bok jag hittade här hemma idag heter  ”Epidemiernas kontinent”, utgiven av Tranan förlag (så klart!) 2005, översättning från franska och arabiska av Jan Henrik Swahn (så klart!) och Jasim Mohamed. Boken är en personlig hyllning och sorgesång. Den hyllar landet, staden, folket och minnena. Den sörjer och fingrar vördnadsfullt på de ärr som kriget i Irak och den efterföljande exilen lämnat efter sig.

Personen som haft denna bok innan mig har redan markerat mina favoritavsnitt i texten, vi är överens:

”Bagdad är ett klagorop i evighetens tunnel.
Bagdad är ett baner som de bortglömda liken får ärva.
Bagdad är en bok som en vålnad läser i en natt av exil.
Bagdad är en spegel för mördarens mask.
Denna söndag, gav jag mig av hemifrån, korsade gränsen mellan dröm och vaka och lämnade efter det mitt hem.”

”Mullbärens lukt sitter fortfarande i mina kläder. Men mullbären finns inte längre! Och fiskarna simmar inte längre mot strömmen utan följer med den till havet. Vem kan tjäna sitt levebröd på ett minne, vars jord göds av lik och vem kan besegra sin nutida med en vandringsstav?

Mellan en värld av mardrömmar och en värld av vatten och svalkande skuggor breder våra dikter ut sig som försvarslinjer av taggtråd!”

”Mitt minne har klippt banden med den tid som varit och tackat nej till ett hus ”högt uppe på kullen” dit inga fåglar når och inget vatten rinner nerför. Minnet ska bli min länk när jag återvänder och min kamrat när nutidens rep dras runt min hals.”

Det är något i dikternas språk som liksom hela tiden darrar lite nervöst, som skildrar exilens vaksamhet på ett väldigt starkt sätt. Åter igen, jag kan inte fatta hur den här boken har kunnat stå i min hylla utan att jag vetat om det. Fan vilken miss! ”Epidemiernas kontinent” är guld!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *