Gata utan namn

gata_utan_namn-kassabova_kapka-21663768-1499027752-frntl

”Gatan utan namn” (2244) är en sammanfattad uppväxt. En roman från Bulgarien. Ett liv som levts, ett liv som lämnats. En grå kommunism, ett kallt krig. Det är en personlig berättelse om att växa upp i Sofia. En berättelse som varken vill konstruera eller befästa kollektiva livsberättelser från bakom järnridån. Kapka Kassabova beskriver den västerländska bilden av Bulgarien som ett ”land utan ansikte”, hennes bok är nu åtminstone ETT av alla de ansikten och EN av alla de berättelser som landet rymmer. Det kanske inte är någon smickrande eller särskilt inbjudande berättelse, men det är i alla fall något.

”1979 flyttade vi in i en överdådig tvårumslägenhet i ett åtta våningar högt betonghus som omgavs av tusentals identiska betongbyggnader, ändamålsenliga och solida som kärnkraftverk på nyschaktade leråkrar. Detta var Ungdom 3, och här tillbringade jag min ungdom. […] Vi bodde i hus nummer 328, vilket upptog halva gatan. Gatan kan ha haft ett namn, men ingen visste vad det var. Man klev av vid sin busshållplats och så var det bra med det.”

1990 flyttade familjen till England där pappan fått jobb på Universitetet i Colchester. Mötet med väst var komplicerat. Språket svårt och människorna dryga, gymnastikskorna tycktes alltid vara av fel märke, skolkamraterna elaka och lärarna inskränkta. Men där fanns Morrissey. Efter ett par år gick deras brittiska visum plötsligt ut och det vara bara att åka hem till Bulgarien igen i väntan på nya papper. Tillbaka i Sofia var det kaos. Demokrati förvisso men arbetslöshet och fattigdom hade börjat synas ute på gatan och ”gangstern” var född. När de brittiska myndigheterna till slut skickat nya visum fick alla i familjen ett förutom Kapka. Hon var arton nu och var tvungen att söka på egen hand. Familjen, som inte alls ville stanna i Sofia, bestämmer sig istället för att flytta Nya Zeeland. De åker allihop. Fjorton år senare återvänder Kapka till Bulgarien och Sofia och då, här, börjar hennes tillbakablickande.

”Jag lyckades övertyga mig själv om att jag hade lagt Bulgarien bakom mig för gott. Jag valde att se utvandrandet och runtkuskandet som en flykt och inte som en förlust. Inte hemma någonstans? Det gör inget, hela världen ligger för mina fötter. Var kommer du ifrån, frågar de. Spelar det någon roll, svarar jag. Men det gör det ju. För hur kan man känna sig själv på djupet, och hur kan man lära känna andra platser och människor, om man inte ens vet var man kommer ifrån?”

Kassabova skriver ungefär som jag tänker, tror jag. Eller så är det översättarens språk som lyser igenom och på något vis speglar mig? Jag känner liksom igen mig och ibland är det som att jag inte behöver läsa hela meningen för att veta vad det står. På ett bra sätt. Inte på det där pinsamma sättet, inte som en klyscha. Jag uppskattar Kassabovas otvingade sätt att beskriva skeenden (vid en första anblick till synes helt obetydliga) och detaljer (på rätt sida om den hårfina gränsen till överflödiga).

”Gata utan namn” alltså, en gata utan namn måhända men likafullt en gata.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *