Gombrowicz

9100104817
Jag känner mig rådvill men skrivsugen. Den kombinationen för mig som vanligt till bokhyllan, inte till skrivbordet (om jag haft något). Jaha, jag vill skriva och skapa text? ”Okej, ta då och lugna ner sig en smula, läs det här istället.” Det visar sig gång på gång att texten jag önskar att jag kunde frammana redan skrivits. Tack och hej.

Jag återvänder till min läsning av Gombrowicz dagbok. Idag ger han mig ett recept på hur man (alltså utan att man som jag ger upp vid minsta antydan till svårighet) skapar sig ett stycke berättelse.

”Träd in i drömmens rike. Börja sedan skriva första bästa historia som faller dig in och skriv tjugo sidor. Läs sedan igenom. På dessa tjugo sidor finns kanske en scen, några enstaka meningar, någon metafor, som eggar upp dig. Skriv alltså om alltsammans en gång till och försök se till att de eggande elementen blir stommen – och skriv utan att ta hänsyn till verkligheten, sträva efter att tillfredsställa din fantasis behov.”

Det var länge sedan jag skrev tjugo sidor av någonting. Men om tid fanns… tänk om man kunde sitta en hel dag och skriva om samma text. Vilken lycklig lady jag vore!

9100104817

Att inte ta hänsyn till verkligheten.

Tre saker slår mig, först och främst undrar jag vad Gombrowicz tror att ”verklighet” är för något. Hans fru eller husa kanske kan ge honom ett hum? Kan det innehålla disk, tvätt eller matlagning? Eller syftar han på den fysiska verkligheten, hunger, trötthet?

Det som sen slår mig är att han så ledigt separerar ”verkligheten” och ”fantasins behov”, det är tufft men jag undrar om det är möjligt…

Sist men inte minst vill jag utbrista Eureka! För i min mening är det precis just separerandet av verklighet och fantasi/dikt som är det vitala, det är den gränsdragningen som gör det möjligt för mig att skriva någonting över huvudtaget.

Men det är också just den gränsdragningen som hela tiden står inför mig så som ett hinder.

Detta att skriva om och skriva om är nog ändå nyckeln. Det tillåter texten att växa fram ur sig självt (koka i sin egen sås?) samtidigt som kontrollen över texten stannar kvar i pennan.

”Din princip härvidlag ska vara följande: jag vet inte vart verket kommer att föra mig, men vart det än blir måste det uttrycka och tillfredställa mig.”

Nu har jag läst lite i en bok och jag skrivit om vad jag läst. Hur vore det om jag satte mig och skrev någonting fiktivt istället? Nej, inte idag. Inte så länge det jag kallar för ”verklighet” är direkt hämmande och enträget pockande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *