Gombrowicz

Viljan att veta vad Witold Gombrowicz skriver i Dagboken 1-3 har legat som ett grus i min sko under flera år. Nu har jag ett ex av Dagboken 1-3 framför mig.

9100104817
Återstår bara att läsa. Vi snackar cirkus 900 sidor av bibeltunna blad. Respektingivande? Ja, säger jag helt tveklöst. Mina förväntningar har fått pubertalt inspirerade mått. Jag har ju byggt upp förväntningar under flera år, herre min get hur ska detta gå?

I ett gammalt blogginlägg skriver Peter Englund såhär om Gombrowicz Dagboken:

 ”…Gombrowicz är en ärkeindividualist i för trånga, gula skor, för vilken det egna jaget ingalunda är ett fängelse utan en asyl undan en samtid han avskyr; inte för att han ej förstår den – det vanliga ödet -, utan tvärtom för att han förstår den alltför väl. Men det ger hans dagboken en kall kvalitet, som man fruktar, för den är så smittande i sin vältalighet.”

Jag vill nu ta ledigt från mitt jobb i förhoppning om att genom heltidsläsning smittas av denna ”kalla kvalitet”, hua! Han förstår sin samtid alltför väl, vilket öde för en skapande människa… Jag har endast börja nosa på dagbokens innehåll än så länge men det verkar som att var och varannan sida är fullmatad med ”sanningar” av olika kaliber. Jag undrar om det fortsätter så här? Ofta rör hans betraktelser och diskussioner konsten och litteraturen (läs kulturen och livet) och det är inte alls svårt att svälja precis allt hull och allt hår som växer ur hans penna. Jag förstår redan varför den ständige sekreteraren valde att skriva att bokens kvalitet är en kvalitet som man ”fruktar”.

Jag kan sitta och citera hela natten, så fullproppad verkar dagboken vara med (för en skrivande människa) användbart stoff  (att nyktert begrunda konsekvenserna av Gombrowicz sanningar, vad de egentligen kan stå för, har inte fallit mig in att göra ännu). Såhär skriver han i dagboken 1954:

”En modern stilist måste ha en känsla för sitt språk som någonting oavslutat, i rörelse, någonting som inte låter sig behärskas. Han lägger snarare tonvikten på sin kamp med formen än på själva formen. Han förhåller sig med misstro till ordet, som till någonting som glider honom ur händerna. Att på det viset lätta på bandet mellan författaren och ordet ger en större djärvhet i bruket av orden.”

Witold, jag har tvenne kommentarer i nuläget. Nummer ett, på vilket fantastiskt sätt du i citatet ovamn knyter an till mitt tidigare blogginlägg om Sonja Åkessons puckel! För här är den ju, mer fysisk än jag mindes den, puckeln som växer fram då man får läsa författaren, den moderna stilisten, som man ”han lägger snarare”,”han förhåller sig”, ”någonting glider honom ur händerna”  osv. (Men vad hade jag väntat mig?) Nummer två, du får det att låta så enkelt! Du beskriver skrivandet som en kamp och jag har aldrig stått mer redo att slåss! Ordet som en orm i Edens lustgård, javisst!

Witold Gombrowicz, en sten i min sko. Jag återkommer säkerligen till detta ämne men för ikväll är jag färdigventilerad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *