Himmel under Berlin

img_publishing_3

Jag laddar inför en stundande resa till Berlin. Jag har läst ”Himmel under Berlin” av Jaroslav Rudiš,  utgiven på Aspekt förlag (som ger ut samtida tjeckisk litteratur). Boken är en urban skildring av livet och musiken i anslutning till Berlins tunnelbana. Typ. En märkligt ryckig och punkig historia utan egentlig handling.

Hade det inte varit för det faktum att boken är en slags modern parafras på den tyska filmklassikern ”Himmel över Berlin” (regi Wim Wenders 1987) skulle jag nog inte orkat med läsningen. Men nu är jag liksom redan införstådd i temat. Jag hade redan halva inne. Temat, att någon vakar över oss. I filmen, och också senare i Hollywoodversionen med Tom Hanks, är det änglar som vakande rör sig bland oss. De lyssnar på våra tankar, de blir bekymrade över oss, de gläds åt vår lycka etc. De är odödliga i de dödligas värld. Men där tycker jag att likheterna dessa två verk emellan upphör. Där filmen  rymmer en okonventionell kärlekshistoria håller sig den här bokens huvudperson snarare med en knullkompis. Punk?

Petr Bém för historien framåt, det är honom vi följer. Han spelar i ett punkband, han har bandpolare, han är trubadur, han har en kärlekshistoria. Dessa är komponenterna och bokens baksidestext är formulerad såhär:
”På en rytmisk och pulserande prosa skildras hans möten med originella karaktärer – såväl levande som döda – i Berlins underjordiska värld.”
Det tyckte jag lät lovande. Tyvärr blev jag besviken och tycker inte alls att prosan var särskilt pulserande, jag tycker inte heller att karaktärerna är originella, snarare sökta, och jag tycker inte alls att det underliggande ”såväl levande som döda” varken görs intressant eller särskilt snyggt.

Förlåt.
Boken klarar inte riktigt av att stå på sina egna ben.

MEN, det finns en del guldkorn som av någon anledning hålls lite på distans i historien. Främst är det huvudpersonens flickväns pappa som glimmar till men också dennes arbetskollega Günter. De arbetar båda nere i tunnelbanan, de kör tågen. De berättar historier och de kan U-bahns egna historia utantill. Günter har rekord i antal påkörda/hoppare och han berättar helt sakligt om hur de avlidna lever vidare nere i tunnlarna. Det är inget konstigt för dessa gubbar att de tappade själarna finns kvar därnere, det är bara så det är.

Här knyter alltså boken an till filmen, filmens änglar är dock utbytta mot självmördade fripassagerare. De åker och åker men kommer ingenstans.

”Man måste kunna känna deras energi. Sätt dig nån gång på en bänk på en station, blunda och lyssna på rösterna, låtsas att du sover… då hör du dem, för deras värkande själar ger ifrån sig en tyst gnisslande ton som när ett tåg sakta rullar in i depån och hjulen gnids mot växeltungorna i en krök, precis en sådan ton – ruskigt melankolisk.”

Varför är det bara när gubbarna pratar som texten flyter på så fint?

Jag läste precis nu bokens sista sidor. Den slutar med ett lekfullt och vant uppknäppande av vår huvudpersons byxor och inte vet jag vad som ska plockas fram ur de byxorna men jag gissar att det inte är något som knyter ihop säcken åt mig.

Jaja, det är måhända inte meningen att Himmel under Berlin ska jämföras med Himmel över Berlin, men nu blev det så. Kanske var det synd. Kanske skulle jag tyckt att detta var en riktigt originell historia om jag inte vetat bättre.

Auf Wiedersehen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *