Hjältinnor

Heroines

Heroines” är en litterär hybrid, här korsas den egna erfarenheten med de sargade hjältinnornas och här finns litteraturkritik och dagboksanteckningar. Det är för mig formen som gör denna bok intressant, formen och hur väl den presenterar innehållet. Dagbok, fragment, krönika, essä och litteraturkritik i en välkomponerad blandning som visar hur subjektivitet är nyckeln som kan låsa upp marginaliserade positioner i litteraturhistorien. This I like.

Kate Zambreno skriver den här boken när hon i sitt hem sitter och reflekterar över den hustruroll hon tagit på sig. Som att hustru är något man blir, inte något man är. Hon och hennes man har tillsammans flyttat till de ställen där han fått jobb, hon har sagt upp sina uppdrag och de har flyttat. Nu känner hon sig som en främling som sitter ensam hemma och skriver i sina anteckningsböcker, umgås med litterära spöken och blir nästintill besatt av deras öden ”A woman trapped inside her home haunted by the mad wifes of modernism.” Modernismens ”mad wifes” är Vivienne Eliot, Jane Bowles och Zelda Fitzgerald, deras skuggade författarskap som lever någonstans på gränsen till utplåning. Deras litterära och personliga prestationer som knappast mätts på samma måttstockar som deras berömda makar har mätts på.

Zambreno har två romaner bakom sig och jag tror att hon arbetar på en tredje. Hon har skrivit om dessa modernismens kvinnor tidigare på sin blogg Frances Farmer is my sister, en inspirerande blogg jag besökt alldeles för sällan, kolla in den om du är intresserad av skrivande kring skrivande! ”Heroines” är texter och ideér från bloggen blandat med nya upptäckter och reflektioner kring den galna/vansinniga frun/kvinnan men boken innehåller också fler teman, fler namn och mer teoribildning. I februari kommer ”Hjältinnor” ut på svenska, då blir det intressant att se hur det laddade ordet mad/madwoman/mad wife kommer att översättas. Det blir kanske lite klumpigt att översätta ”mad wifes”, som i alla fall i min hjärna framkallar bilder av kala väggar, tvångströjor och gulnade tapeter, till något som på svenska snarare för tankarna till revy och buskis…

Zambrenos feministiska litteraturkritik är inte ny i sig och det är samma frågor om tolkningsföreträde som ställs och det personliga är fortfarande politiskt. Det som kan anses vara nytt är att det personliga idag ligger på nätet, att jaget skrivs ut online.

Det finns många binära förhållanden i litteraturkritiken/teorin som marginaliserat den kvinnliga erfarenheten och framhävt den manliga och gjort den till norm och måttstock och en av dem är existentiell/patologisk. Där den manliga erfarenheten beskrivs med ord som ”mästerlig” eller ”genial” tenderar den kvinnliga erfarenheten att beskrivas som ”känslomässig” eller till och med ”hysterisk”. Där mannen är kultur och intellekt är kvinnan istället känsla och kropp; arg/hysterisk, ledsen/depressiv, smärta/svaghet, full/alkoholist, kåt/sexgalen etc. etc. Dessa missförhållanden blir extra tydliga när man tittar på just Zelda, Jane och Vivienne, tre kvinnor som faktiskt sjukförklarats i sina litterära strävanden, deras beteenden och uttryck kvävs av orättvisa och farliga etiketter. By the way, man behöver inte känna till dessa författare eller deras stora män för att uppskatta den här boken, det går alldeles utmärkt att hänga med ändå.

Förflyttar vi oss till nutiden finns här helt andra möjligheter att göra sig hörd, det finns idag en synlig subjektivitet online, nästan helt ohämmat kan vi idag fläka ut oss på bloggar, i sociala medier och i kommentarsfält där det finns oändligt med utrymme. Att skriva och att göra sig hörd kräver inte länge ett förlag, en agent eller en redaktör (finns det ens krav på läsare/följare?). Det litterära begreppet blir genom internet vidare och mer inkluderande. Kanske är vi på god väg bort ifrån strävan att uppnå ett litterärt ideal och istället på väg mot ett fokus på vad vi själva vill uttrycka. Men det är inte formen för uttrycket som är viktigt utan uttrycket i sig. Att skriva. Bara göra det. Skriva sig själv, som sig själv.

Det ligger en begränsning i att försöka göra fiktion av sina egna tankar, att omvandla dem för att de ska passa in, en helt onödig begränsning som riskerar att tysta ner istället för att lyfta fram. Ramarna måste sprängas.

”A different sort of nerve is needed. To say fuck you to these internal and social prohibitions dictating what literature should be about. Fuck you to the objective correlative. Fuck the canon. Fuck the boys with their big books. For, after all, we must be our own heroines.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *