Inbjudan till de våghalsiga

1854842_209_113

Jag får inte riktigt ihop det. Men kanske löses knuten upp något när jag på sista sidan läser:

”Med fritt använda citat ur texter av Thomas Hart Benton, John Bidwell, Ferdinand Bruckner, Buddah, Joseph Conrad, David DeKok, W.H. Emory, Friedrich Engels, John Charles Frémont, Erich Fromm, Godspeed You! Black Emperor, Johann Wolfgang von Goethe, Hanns Günther, George Jackson, Deryl B. Johnson, Joseph Nicoalas Nicolett, Robert Walser, Peter Wassermann, Johann David Wyss, Émile Zola samt artiklar ur Brockhaus ABC der Naturwissenschaft und teknik.”

Är det alltså ett inspirerat hopkok? Ett collage? Jag får som sagt inte riktigt ihop det, men jag gillar det! ”Inbjudan till de våghalsiga” är en berättelse om sökandet efter ursprung och historia. Två systrar söker efter sitt arv, efter något som kan förklara deras plats i tillvaron.

Fritzi Ramona Stein och jag, det är vi som är stadens ungdom, de enda döttrarna till en poliskommendant och en avfällig kvinna, för oss huvudsakligen obekant. Vårt arv är ett övergivet område. Här råder en stor ödeläggelse, som vi inte vet hur vi ska ta itu med. Vi är sedan länge dess barn. Den är vår ungdom. Vi kom väl för sent.”

Den ena systern berättar och skriver ner berättelsen, den andra systern sysslar med fältarbetet och bedriver efterforskningar. Om jag förstått det rätt. När det går upp för dem att deras mor var lite av en traktens äventyrare blir deras sökande något intensivare och det konkreta målet för dem blir att finna floden Buenaventura. Men Buenaventura är bara en legend. Den finns inte.
Det jag gillar med romanen är inte berättelsen i sig, inte karaktärerna och inte heller deras förehavanden. Det är tonen jag gillar. Den påminner mig lite om Birgitta Trotzigs tonläge och tonen föder fram samma färgskala som Trotzig brukade laborera med, nämligen brunt och grått. Inte så uppiggande måhända, men jag är inte heller ute efter att bli glad och pigg när jag läser, jag vill gärna bli lite rubbad. Och det blir jag nog av denna Schweiziskas debut, Dorothee Elmiger.

Det ödelagda landskapet de bebor är en plats där man länge brutit kol, där underjorden är ett myller av gruvgångar och schakt. Nu härjar en brand i gångarna under marken och trakten är övergiven. Det ryker och glöder på sina ställen. Jag tänker mig att ett lager av aska ligger ovanpå allting i staden. Bränderna går inte att släcka och det är ingen idé att försöka återuppbygga någonting. Jag gillart. Jag gillar också de lite udda glosor man behöver använda när man beskriver en sån här miljö!

Men åter till det inledande citatet och de många citerade. Jag har googlat ett par av namnen och nöjer mig nu med att tro att dessa är inspirationskällor och/eller rena faktakällor. David DeKok t.ex. har skrivit om en gruvbrand i Pennsylvania som fick befolkningen där att minska från 1000 till 10 och bli en spökstad: Unseen Danger: A Tragedy of People, Government, and the Centralia Mine Fire (University of Pennsylvania Press, 1986). Ett annat namn jag kollat upp är ”Godspeed You! Black Emperor” som visar sig vara ett band från Kanada, och ju mer jag nu lyssnar på deras musik, desto bättre tycker jag om boken. GYBE är bokens soundtrack. Klockrent.

Boken tog inte riktigt slut fastän sista sidan är utläst. Det känns ganska unikt. Tack snälla Världsbokbloggen för det här boktipset!

One thought on “Inbjudan till de våghalsiga

  1. Kul att du gillade boken! Jag tyckte, som sagt, att den kändes lite som en frisk fläkt. Förutom miljön var det särskilt systrarnas relation till föräldrarna som jag tyckte var intressant. Pappan är den som de lever med, men han är trots det ganska lite närvarande i texten; mamman har gett sig av för länge sedan, ändå är hon så påtaglig i deras liv… Hoppas verkligen att Elmiger fortsätter att skriva (och översättas).

    Du har gjort mig nyfiken på ”Godspeed You! Black Emperor”, så jag ska definitivt kollat upp dem. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *