Långsamläsning

Långsamläsning. Släkthistorien, utanförskapsberättelsen, lögnen, skammen och livet som bara går vidare. Här är den korta versionen:

Västbengalen i Indien på 60-talet, två bröder, en av dem engagerad i den maoistiska naxalitrörelsen, en rebell som lever och dör kämpandes för böndernas rätt att äga sin egen jord. Den andra brodern, Subhash, lämnar Indien för USA, för studier och för sin egen framtid. När nyheten om broderns död når honom återvänder han till Indien och möter där broderns gravida änka, Gauri. Hon bor med sina svärföräldrar i brödernas barndomshem men hon är inte välkommen där. Subhash ser hennes angelägenhet som sin och de ser båda att det bästa för Gauri vore att följa med tillbaka till USA, till Rhode Island. De uppfostrar dottern Bela tillsammans, de gifter sig. Bela växer upp utan vetskap om vem som är hennes biologiska far. Gauri distanserar sig ifrån dem båda, mannen hon älskade är död och hans bror har gjort deras dotter till sin. Melankoli driver henne bort från sig själv, bort från den hon varit, bort från Subhash och Bela. Hon lämnar dem, lämnar en lapp på bordet och drar.

Som vuxen får Bela veta sanningen om sin familj, hon lär känna lögnen och den man som hennes mamma älskat, får veta att han dog för kampen, att han blev avrättad. Bela på sin kant, Subhash på sin och Gauri som för länge sedan isolerat sig, de lever vidare med splittringen i sina hjärtan. Men när Bela själv blir gravid återvänder hon till Subhash, till sin pappa, till mannen som älskat henne som sin egen och som gett henne allt. Hon flyttar in hos honom, dottern växer upp hos dem. Det finns ingen närvarande far till barnet.

Gauri och Subhash skiljde sig inte efter att Gauri lämnat hemmet men när Subhash börjar bli till åren skickar han pappren till henne tillsammans med ett brev. De behöver inte ses men det vore bra om hon skrev på skilsmässopappren. Det gör hon också och hon vill lämna dem till Subhash personligen efter alla dessa år. Men det är Bela som öppnar dörren.

Sveket och skammen. Att nekas en sorg, att sörja en bror, att älska ett barn, att gå vidare, att hitta sig själv på nytt, att befinna sig. The Lowland / Sankmark är allt detta och säkert lite till.

Långsamläsning för att det är så lång tid som flyter förbi, för att det är så vemodigt ibland att livet bara går vidare. Långsamläsning också för att jag dragit ut på läsandet, för att jag inte velat träffa karaktärerna med så jämna mellanrum. De har talat förbi mig eller jag har inte hört dem ordentligt, jag har inte kunnat lära känna någon av dem, inte hejat på någon av dem, inte tagit ställning. Lågtrycksbok, en bok med vilopuls. Finns det egentligen någonting som för historien framåt? Är det livets gång? Kanske har deras melankoli liksom smittat av sig. Ja, det verkar så. Jag är inte oberörd, bara lite loj.

Mitt slutcitat, hämtat från bokens första kapitel, en inledande bild av Calcutta, en röd tråd, en tonsättande miljö:

”Certain creatures laid eggs that were able to endure the dry season. Others survived by burying themselves in mud, simultating death, waiting for the return of rain.”

Författaren, Jhumpa Lahiri, är född i London och uppvuxen i Rhode Island, lär känna henne genom The New Yorker, där finns ett par av hennes noveller.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *