Lucka 4 – Å lilla bäcken mot älven rinner…

0001003133_350

Allan Edwall, ”Den lilla bäcken”:

Jag var ett barn med klara ljuva sinnen
Och på mitt väsen solen lyste ned
Mitt liv var nytt och ännu utan minnen
Och genom natten månen stilla gled

Och jag var ung med fasta steg på jorden
Jag levde fritt bland träd och vilda djur
Och som i lera formade jag orden
Och rent var hjärtat som de kommo ur

Å lilla bäcken mot älven rinner och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner var lilla bäcken blev av

Och jag blev man med hatt och stövlar tunga
Jag lärde tyglarna av lämplighet och sed
Och lärde le när marken tycktes gunga
Av tyngd från fienden som högg oss ned

Jag ser på världen genom dödas blickar
Med andras oro köper jag min frid
Och nedåt slår jag när jag uppåt slickar
Och snarkar däst med själens nöd bredvid

Å lilla bäcken mot älven rinner och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner var lilla bäcken blev av

Jag samlar tid som musen samlar skulor
Till livets byggnad samlar jag på år
För allting stort och starkt är byggt av smulor
Och sanningen av ångrad lögn består

I munnens valv jag känner orden klinga
Som återskall av allt som sagts förut
Min tro är klen och klokenskapen ringa
Och allt är början, mitt upp i och slut

Å lilla bäcken mot älven rinner och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner var lilla bäcken blev av

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *