Melankoliska rum

Till nästa bokjunta är det Karin Johannissons ”Melankoliska rum”som ska läsas. Hoppas att rödvin hjälper oss att prata om den, om DET. Det melankoliska. Jag skulle kunna skriva massor på temat Melankoli. Jag skulle kunna teckna på temat, fota det. Det är så brett men ändå så futtigt, kvavt och trångt. För mig är det också något väldigt personligt, något vars kännetecken jag ofta tillskriver mig själv.

I sin inledning skriver Johannisson att Melankoli kan beskrivas som gränszonen mellan friskt och sjukt.  Jag tycker om att se det så, det är föga trösterikt men det skapar åtminstone ett slags (icke)utrymme som i sig ger lite värme. Melankolin är som en slags skarv.

Det Johannisson gör är syna melankolins historia. Hon undersöker  också ”det emotionella fältet melankoli” som en ”samtidskommentar”. Detta är en mycket viktigt poäng och för mig känns det rent livsnödvändigt att som hon skriver:

”Genom det långa perspektivet […] visa på variationerna i känsloregistret, men också hur de melankoliska känslorna har kunnat hållas kvar inom det normala. Svängningarna och djupen har varit förtrogna och icke-mystifierade inslag i vanligt mänskligt liv. Ju mer av sårbarheten vi benämner med medicinska namn desto mer riskerar vi att krympa normaliteten.”

När man försöker förstå melankolin gör man det utifrån den tid man befinner sig i, man tolkar och namnger utifrån de tecken man har till hands just då. Eftersom melankolin har en historia och är historiskt rörlig missar vi ofta och gör bedömningar på tokiga grunder. Inskränkningar av det normala? Melankolin känns igen genom sina kännetecken och dessa kännetecken är inte fixerade utan historiskt kontextuella. Idag blir man t.ex. inte diagnosticerad som ”hysterisk”, symptomen lever dock kvar och har döpts om. Symptomen karaktäriserar idag något annat. Johannisson visar på skillnaden mellan diagnos och upplevd erfarenhet och det är därigenom som det blir tydligt hur föränderlig och relativ melankolin är och blir.


Jag tycker att boken är sjukt upplysande, inte minst vad gäller klassperspektiv. Den ger mig helt nya perspektiv och en helt ny blick på min egen ”ångest”, mitt egna lilla monster, mina dämoner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *