Mellan hopp och förtvivlan

stål

”Havet och hyreshusens väggar under den brännande solen i början av juni, det var som om livet och döden högljutt utmanade varandra. Det var inget att göra – Via Stalingrado var en bedrövlig syn för den som inte bodde där, som betraktade gatan utifrån. Men det var värre än så, det var total misär.”

Hårdhet. Stål. Droger och smuts, söndervittrande bostadskvarter och så solen som bränner och svetten som lackar. Stålverket Lucchini och bostadshusens kolosser i skarp kontrast till det glittrande havet och den heta stranden, där livet leker. Romanen ”Stål” utspelar sig på dessa platser, mellan hårdhet och lek. Var och hur kan två tonårstjejer hitta trygghet på dessa platser som helt domineras av manlig dominans och heterosexuellt begär? Är det möjligt? Anna och Francesca har varit bästisar sedan de var två år gamla, nu är de tonåringar som snabbt tvingas växa upp i detta heta och otrygga landskap.
De inledande kapitlet sätter tonen direkt, här zoomas en flickkropp in. En detaljerad fluktning, en svettig redogörelse av ung kvinna på stranden. Francescas pappa iakttar henne med kikare från balkongen, följer hennes rörelser, studerar hennes växande och förändrade kropp, hennes minimala bikini och tonårskillarna omkring henne. Hennes kompis Anna, hur de lekfullt jagar varandra i vattenbrynet.

Det intressanta med boken är tjejernas hantering av detta utgångsläge, för de är mycket medvetna om blickarna de har på sig och de känner sin publik. Allt är sex. De spelar teater. För att hitta rätt i sina roller tränar och övar de på varandra, jämför sina nakna kroppar framför spegeln. Killarnas blickar på tjejerna, tjejernas blickar på varandra. Det är lek och allvar på samma gång. Bakom spegeln och den yta som visas upp där finns en verklighet som inte är lika lekfullt lätt att förändra. Där finns våldet och misären, de ekonomiska svårigheterna. Familjehemligheterna ekar i trapphusen. Kvinnor får stryk och stolar och bord kastas runt. Barn sparkar på bollar utan luft och pundarna injicerar.

Som läsare kastas man hela tiden mellan känslolägen, det är i ena stunden en vacker och otroligt stark vänskap som skildras och det finns något sentimentalt i det. Därefter befinner man sig kanske i stålverkets hårda verklighet där känslan av hopplöshet ligger som en tung dimma över precis allting, omöjlig att se igenom. Där arbetar tjejernas bröder, deras pojkvänner och pappor. Snabba och drabbande scener hela tiden. En ständig närvaro av det där som lite fyndigt antyds i titeln, legeringen mellan två element som bildar något hårt.

Anna och Francesca har olika framtidsdrömmar men strävan efter att vara eftertraktad, populärast, snyggast, att få rätt typ av uppmärksamhet från rätt kille, den strävan är gemensam. När tjejernas vänskap oväntat förändras ställs plötsligt allt på ända och det blir svårt att upprätthålla det där fnittriga och flörtiga. Kanske blir strävan att nå toppen till och med oviktig. Precis så som en dröm kan krossas, så brutalt kan man inse att vissa saker bara finns i teorin, inte i verkligheten.

Detta är en stark roman i gränslandet mellan hopp och förtvivlan, som jag rekommenderar alla att läsa. Det handlar inte om att dessa tjejer är offer för den manliga blicken eller att de existerar i killarnas skugga. Här är det deras strategier och deras spegling av varandra som jag finner intressant. Silvia Avallone är nu aktuell med en ny bok ”Marina Bellezza” som behandlar ett liknande italienskt landskap. ”Stål” var hennes debutroman.

Jag tänker fortsätta med ytterligare en italiensk författare och ytterligare en roman om kvinnlig vänskap. Elena Ferrantes ”My Brilliant Friend” ligger på nattduksbordet och väntar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *