När det inte finns något snällt att säga, säg nåt ändå!

still-writing-the-perils-and-pleasures-of-a-creative-life

Det finns säkert tusen böcker om skrivande. Skrivna av mer eller mindre lönsamma, lyckade, hyllade, publicerade författare. Jag läser dessa böcker. Jag fascineras. Jag romantiserar.

Diana Wagman skriver för LARB (Los Angeles Review of Books) och där läste jag nyss dubbelrecensionen ”A Hotel Bel-Air Suite of One’s Own”. Den ena boken, ”Still Writing” av Dani Shapiro, är en bok om skrivande och det var den som lockade mig, den andra boken är en essäsamling, ”This Is the Story of a Happy Marriage” av Ann Patchett.

Men alltså, ”skrivboken” lockade mig till en början men efter att ha läst bara något stycke var det istället Wagmans underbart uppfriskande sarkasm och kraftiga irritation över de två nyutkomna titlarna som fick mig att läsa vidare. Wagman redogör sakligt för sin avundsjuka läggning och redogör också för sin missunnsamhet gentemot författarkollegornas lyckade karriärer. Kul när det går bra för andra? Nej, ibland är det rakt av orättvist. Typ.
På ett sätt som får mig att (nästan) skratta högt beskriver hon hur både Shapiro och Patchett helt verkar sakna insikt om hur privilegierade de två är i sina karriärer och i sina liv. T.ex. så beskriver Patchett i en av sina essäer hur hon tagit sin tillflykt till Hotel Bel Air för att sitta där och skriva. Hon noterar med en slags bakochframvänd snobbism vilka överklassmanér övriga hotellgäster har. Hon gör detta utan att själv reflektera över sin egen position. Recensionens presumtiva läsare (Wagman själv?) är någon som kämpat, någon vars författarskap bygger på de få och korta minuter som ges till skrivande mellan alla de gråa vardagligheter som en vanlig människa är upptagen med. De flesta måste skriva i hemmet, de kan inte ta in på hotell i Beverly Hills för att arbeta ostört. Det egna rummet är inte en självklarhet.

”In “Do Not Disturb,” Patchett has too many houseguests so she flies across the country to Beverly Hills, to the Hotel Bel-Air (rooms $460–$2000/night), to write. How many writers have that kind of money? She laughs snidely about the Best Western she could have stayed in, but most of us have to stay home.”

De båda böckerna verka osa av den där sortens självgoda mani som man ser över allt på t.ex. fejjan och insta (relaterar jag till nu) där folk lägger upp bilder på nyttiga smoothies, yogamattor, joggingaccessoarer och annat fint och lyckat i lagom blandning. Shapiros råd till aspirerande författare verkar inte heller riktigt förankrade i den verklighet som Wagman anser att de flesta av oss lever i. Hon är lite sådär prettomystisk (kanske ett Coelho-fan?) och skriver saker som att skrivandets kaos är heligt och att när skrivprocessen är i gång har man börjat karva i trädet, skulpterat marmorn etc. Jag har ju själv läst flera liknande skrivböcker och jag tycker nog egentligen som Wagman, att det enda vettiga rådet till någon som vill skriva är att faktiskt göra det. Det finns inget flum, det är inte romantiskt, det är svårt.

Jag kan inte låta bli att dra på smilbanden och jag kan inte låta bli att uppskatta Wagmans orädda och otrevliga text. Det är så jävla uppfriskande att någon säger ifrån och sätter ner foten. Det får vara slut på tramsandet. Hon skriver:

“Look, I know I have a chip on my shoulder. I know my lack of book sales and writerly poverty has made me uncharitable to those more successful. But really, Shapiro? Really? “Do everything you can to protect your instrument — which is to say, yourself. […] Embrace this selfishness.” What advice do you have for the writer who works a day job, who doesn’t have a room of her own, who squeezes in 20 minutes after her children have gone to bed and the dishes are done and the laundry folded? Very few writers face entire days with nothing to do but write. Sounds like Shapiro works hard, but it also sounds like she’s awfully privileged. Speaking of privileged, hello Ann Patchett. Yes, she was the daughter of a cop, but somewhere between her really interesting, painful childhood and her present rarefied existence, she lost what it means to be a real person.”

Det har i år pågått en liten debatt kring vilket egentligt värde en negativ recension har och huruvida man bör skriva en recension överhuvudtaget ”om man inte har något snällt att säga”. Konstig debatt som jag tror började i samband med att sajten Buzzfeed lanserade nån sorts litterärt koncept. Jag tycker det är ganska tydligt vilken sida LARBs Diana Wagman står på! Kul tycker jag.

Kommer jag, trots ovanstående, köpa Shapiros ”Still Writing” och lägga den till min samling av böcker om skrivande? Ja, förmodligen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *