Nuria Amat

9186307061

 

Jag har börjat mitt läsår i Spanien, i Barcelona. Inte fysiskt, nej, jag sitter hemma i Stockholm, med en ganska trång roman som inte alls passar för den typ av bakisläsning jag velat ägna mig åt de senaste dagarna. Med huvudet på skaft eller med flummarens flow behöver denna bok klemas.
Jag har kikat på flera recensioner för att hitta ett sätt att beskriva den här boken, för att hitta ett språk som kan beskriva läsningen. Kanske är det symptomatiskt att man efter att ha läst Nuria Amats ”Det mest privata” att man blir mer mån om språket och hur det ligger i munnen, i pennan, på tangentbordet. Ellen Matsson beskrev det så bra i sin recension, när boken kom i svensk översättning, att denna roman är ”en själens biografi”. Och hur recenserar man en själ?
Det är inte intressant att försöka beskriva romanens ”handling” eller att försöka återberätta den linjärt. Den här romanen är en miljö som läsaren vistas i. En monolog man kliver in och ut ur. Mentalsjukhus, döda poeter, oläsliga texter, sorg, gravstenar, inskriptioner, boken är full av dessa tungt laddade och vackra ord. Det knepiga är att hänga med i hur författaren får dem att hänga ihop.
Bokens huvudperson bär samma namn som bokens författare. Nuria kämpar för att finna sitt språk, sitt egna rum, sin frisikhet, i ett hus som bebos av hennes två bröder och hennes far. De bär alla på en sorg men faderns sorg är till proportionerna mycket större än deras. Han sörjer sin döda fru. En fru men framförallt en mor. Nuria letar efter sin mor, i litteraturen, i skrivandet, bland orden, i galenskapens språk. Nuria hittar inte riktigt gränsen mellan vad som är verkligt och vad som är fiktion, därför glider också min läsning fram och tillbaka mellan dessa olika realiteter. Mentalsjukhus och bibliotek.
Jag har inte läst ut boken ännu, men jag har inte heller gett upp. Jag har kommit halvvägs och nu börjar det dyka upp intressanta detaljer om den avlidna modern. Hon var själv patient på mentalsjukhuset, precis om Nuria nu blivit efter det att hon börjat höra ”rösten”.

I böckerna dök alla livets och dödens möjligheter upp. Jag öppnade dem och dechiffrerade deras sidor som om de var häxbrygder för att upptäcka sanningen. Jag luktade på böckerna för att roffa åt mig deras mysterier. De förklarade för mig, tydligt och i hemlighet, min mors uppehållsort. – Enligt de tecken som finns, sade de, blev din mor galen. – Galenskapen är en vanligt återkommande sjukdom hos kvinnan, berättade romanerna. Och utifrån det var det lätt för mig att utforma den definitiva versionen; de hade varit tvungna att låsa in henne. Hon var ett kroniskt fall, en våldsam och aggressiv dåre, lika ursinnig som jag när jag försvarade mig mot mina bröders attacker. Sedan var det möjligt att hon hade tagit livet av sig för att begravas i min barndoms begravningsplats grav.
– Böckerna ljuger aldrig, försäkrade rösten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *