Om mexikanska sällskapsspel

Loteria_cover_web

När det inte hänger något särskilt i luften, när allt bara är sig självt och det inte riktigt känns spännande nog. Helt vanlig lördag, helt normala förhållanden, det sipprar inte, doftar inte, känns varken som till eller ifrån. När allt bara är, upp till en viss punkt. Ett mantra som liksom purrat i magen hela dagen, detmåstehändanåtgemigenimpulsdetmåstekommatillmigjagbehövernågotattfunderakring.
Den som söker skall finna och efter att ha sökt och bläddrat och pratat, önskat och krystat så hittade jag nu äntligen något. Något litet som kan växa sig stort? Eller, inte vet jag. Jag överdramatiserar en aning (mitt uttråkade humör kräver det). Så här är det, jag hittade äntligen en artikel som var intressant nog att läsa från början till slut och det hela har nu utmynnat i att jag, 1. klickat hem en bok, 2. hittat en bok som får ”representera” Mexiko i projektet Läsa jorden runt, 3. fått nys om en bit Mexikansk kultur som jag aldrig hört talas om, 4. sett vackra illustrationer, 5. fått ett par intressanta Mexikanska författarnamn att eventuellt lägga till i läslistan.

Jag läste en artikel i Los Angeles Review of Books, “Mexican History, Culture and Consciousness in the Chicano Novel by Rigoberto González” och jag fastnade för en av de fyra böcker han skriver om, nämligen ”Lotería” skriven av Mario Alberto Zambrano.
Det jag först fascinerades av när jag läste var fenomenet ”Loteria” (lotteri), det är ett slags bingospel som spelats och spelas i stora delar av Mexiko. Istället för bollar och siffror används illustrerade kort med text. Korten påminner om Tarotkort och är sådär vackert illustrerade (tycker jag) i färgglad Mexikansk stil. Varje spelare får en stor bricka med 16 bilder på (4×4), utroparen får en lek med 54 kort, varje kort har en bild och ofta någon form av bildtext eller ”gåta” kopplat till bilden. Det gäller att får fyra av något, fyra i rad eller en i varje hörn eller fyra i mitten eller helt enkelt bara fyra (reglerna varierar). Traditionellt sätt är det ”gåtan” som ropas ut, inte kortnumret. Dessa 54 kort och deras 54 ”gåtor” är så jävla charmiga och jag blir lika upphetsad över dessa som över ljudet av glassbilen! De är så barnsliga, poetiska och sinnliga att jag måste rynka på näsan åt de sällskapsspel jag själv deltog i som liten. ”Jakten på den försvunna diamanten” kan ju slänga sig i väggen!
Här är ett par exempel (som jag inte orkar översätta till svenska, för tänk om charmen försvinner då!):

El árbol/The Tree:
El que a buen árbol se arrima, buena sombra le cobija/He who nears a good tree, good shade blankets him.

El camarón/The Shrimp:
Camarón durmiente, se lo lleva la corriente/The shrimp that falls asleep is carried away by the water’s current.

El diablito/The Little Devil:
Pórtate bien cuatito, si no te lleva el coloradito/Behave yourself so that the little red one doesn’t carry you off.

La sandía/The Watermelon:
La barriga que Juan tenía, era empacho de sandía/Juan’s swollen belly was due to eating too much watermelon.

La luna/The Moon:
El farol de los enamorados/The lamp of lovers.

Loteria+Background4

Hur som helst så har jag nu klickat hem en roman som på ett för mig ännu relativt okänt sätt inkorporerar detta sällskapsspel i sitt berättande. I min upphetsning klickade jag för första gången i rutan för ”Snabbare frakt” och därmed blir boken någon tjuga dyrare men så får det vara den här gången! Boken handlar om elvaåringen Luz, en tuff liten brud som försöker förstå sin plats i tillvaron. Varför är hennes pappa i fängelse? Var är hennes mamma? Hur kommer det sig att systern ligger på sjukhus? Frågorna kommer att besvaras till slut men vägen till svaren byggs upp med hjälp av Lotería -korten.

”In order to locate her own voice, Luz shuffles a deck of lotería cards (her go-to coping mechanism), places them face down before her, and then allows the random order to dictate the direction of her narration, which she logs into a private journal.”

Korten väcker minnen, minnen för historien framåt.

När jag var runt tretton år (högstadiet nånstans?) hade jag mina Tarot-kort som dagliga vägvisare. Jag var ingen glad och pigg tjej då och jag tyckte väl att jag behövde lite andlig vägledning. Varje dag (inte under någon längre period dock) lyfte jag det översta kortet i leken och så grubblade jag på betydelsen under hela dagen i skolan. Jag kunde inte alla kortens betydelser utantill så ibland fick jag slå upp dem när jag kom hem. Förmodligen (ja, såklart) är det denna likhet mellan mig och lilla Luz som är det starkaste skälet till att jag klickade hem boken så fort men det tog mig ändå ett tag att komma på detta. Det tog minnet en stund.

Tänk vad man kan hitta. Jag var tvungen att bli riktigt redigt uttråkad för att hitta detta underbara lilla tillhåll bland illustrationer och minnen och tänka sig att det kan vara litterärt på samma gång! Fint som smör. Jag återkommer när jag har boken i hand.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *