Rötterna

Jag har fastnat bland rötter igen. Det knölas och det växer och det knakar, eller det bildas system inunder mig eller jag har trasslat in mig. Någon annan har trasslat in sig i mina rötter eller roten har slutat växa.

Roten måste vara den mest poetiska knölen. Måste. Jag älskar den nog. Inte för att den är vacker att se på. Den syns ju oftast inte ens. Utan för att den är så formlig och egen. Signifikant! Den går inte att bortse ifrån, den går inte att leva utan. Jag har en rot. Trots att jag inte fysiskt sitter fast i marken så har jag en rot.

Sonja Åkesson hade en puckel, jag har en rot!

Min rot är just nu en oformlig klump, den växer inte till sig så mycket längre, men den är stark. Stark men lite trött. Skulle man undersöka den noga så skulle man se att det finns ett system där inne i klumpen, den är som ett trassel eller som en krampaktig gruppkram. Just nu vill jag låta den vara den form den är. Man ska inte tvinga.

När man var liten flicka hade roten nyss börjat växa till sig, då var den som en lite snibb.

Rötterna kan liknas vid ett garnnystan och nystanet i sin tur vid en samling av alla de röda trådar som löper igenom livet. Därför kan man aldrig bortse eller glömma bort roten. Den är du.

Roten är min röda tråd.

Just nu när hösten håller på att ta över hela stan så hör jag hur det knakar inunder mig, hur något sträcker på sig under asfalt och mull. Förnöjsamt, tänker jag. Det måste vara varmt och skönt därnere under jorden. En slags dvala och en jävla aktivitet på samma gång.

Jag tänkte döpa detta skriveri till någonting i stil med ”Kill your darlings” men nu vägrar jag den rubriken. Jag älskar ju mina rotsystem. Tillsammans ska vi hitta den rätta formen. Eller i alla fall undersöka om det finns någon form över huvud taget.

Förresten så är roten mycket översättningsbar, den är speciellt bra på engelska, så vi kan göra oss förstådda både här och där!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *