Skrivövning 1

Jo, för att öka produktiviteten har jag bestämt mig för att utföra skrivövningar. Ja. För att stävja skrivkramper och språkliga spasmer har det nu kommit till detta. Så, som en skolungdom känner jag mig. Som inför fröken vid inlämningen av någon omogen mininovell i sjunde klass. Att erkänna att jag är helt tom har fört mig femton år tillbaka i tiden. Det är inte alls trevligt detta.

Men jag lämnar nu min trygga ordlöshet och skriver något på första bästa framgooglade ”skrivövning”. Temat blev ”Att bli förföljd”

Vilken fånig tanke, bara plötslig och helt tagen ur luften. Han som jobbar nere på Pressbyrån, att han skulle förfölja mig. Jag tror att jag sett honom lite varstans i kvarteren men jag tänker att han både jobbar och bor här i närheten. Det finns ju så klart rimliga förklaringar till varför han hela tiden ”dyker upp”. Jag köper kaffe och tuggummin av honom nästan varje morgon på väg till mitt jobb. Igår var han bakom mig i kön till kassan på Coop. För några dagar sedan tog jag en fika på ett ställe ganska nära hemma och då gick han förbi caféts fönster flera gånger. Det är helt enkelt bara så att vi råkar bo i närheten av varandra. Stan är ju inte jättestor.

Han har en tatuering på armen har jag sett. Det är en symbol eller ett märke av nåt slag, jag vet inte vad det betyder. Men för några veckor sedan, precis när jag kommit hem från en liten semestervecka, så träffade jag en granne i trapphuset. Hon hjälpte mig att bära nån väska och så berättade hon att hissen var avstängd för att någon vandaliserat den. Jag tänkte väl inte mer på det än att jaha, va synd. Hon var gullig som hjälpte mig att kånka upp väskorna för trappen. Jag tänker inte på det nu heller egentligen. Men jag kikade in i hissen genom det där långsmala fönstret för att se vad grannen pratade om, jag menar, hur nerklottrad kan en hiss bli? Så pass att den stängs av? Ja, men i alla fall så var hela hissen full av en massa inristat klotter och både lysröret och spegeln var helt krossade och låg på golvet. Det var en massa ord och sen var den en slags krumelur eller ett märke som fanns på flera ställen. En symbol. Jag kanske är helt knäpp men jag tror att det är en sån som killen på Pressbyrån har på armen.

Det är fånigt. Jag har väl kollat förmycket på teve och typ ”Efterlyst” eller nåt. Hallå, det är ingen som förföljer dig! Hur stort ego får man ha liksom. Varför skulle en random kille som står i kassan på Pressbyrån vilja följa efter mig? Nej, jag menar det. Jag kanske skulle ta och tänka på nåt viktigt istället. Kolla på nyheterna eller så.

Fast nu kan jag inte sluta tänka på honom. Han ser lite läskig ut ibland. På mornarna, ibland säger han inte ”hej” när jag ska betala, han bara stirrar. Han stirrar utan att se liksom, ögonen ser helt borta ut. Han kanske är lite borta. Flera gånger har han tappat ut min växel över golvet och över hela disken istället för att ge mig den i handen. Lite ryckigt sådär. Han kanske knarkar? Så skulle det ju kunna vara, han är lite ryckig och nervöst svettig och så det där med ögonen. Att han antingen stirrar eller inte tittar en i ögonen alls. Han är ganska lång, längre än mig i alla fall, och har kort hår med nån gelé i, det ser blött ut. Hans ögon är som sagt lite borta och så har han munnen öppen nästan hela tiden. Egentligen borde han kanske inte jobba inom service, det finns människor som är mycket gladare och trevligare som kan göra det istället för honom!

Men nu kom jag på en grej till. När jag var bortrest så var det nån som ringde min mobil flera gånger och bara la på. Det var från ett privat nummer så jag kunde inte kolla på Eniro vem det var. Inga sms eller röstmeddelanden. Det var ganska irriterande. Ofta ringde det mitt på natten och då blev jag väckt men jag tänkte bara att det var nån kompis som var ute och festade med telefonen. Men det kanske var han? Nej, lägg av nu.

Jag tänker på det här nu ikväll bara för att jag såg honom nu alldeles nyss och då började min hjärna hitta på historier. Han står som vanligt nere vid korvkiosken precis här nere på gatan. Jag kan se honom från mitt sovrumsfönster nu till och med, han står alltid där och tittar rakt framför sig. Om jag vinkade skulle han säkert se mig för han verkar titta åt det här hållet. Men jag fattar inte varför han står där egentligen, för jag har aldrig sett honom äta nån kor

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *