Snabbläsning

Sanslöshet

Idag gick det undan! Jag har läst ”Sanslöshet” av salvadoranske författaren Horacio Castellanos Moya. En bok vars baksidestext för en gångs skull fångar allt som boken rymmer.
”En neurotisk och sexfixerad journalist, och författare in spe, åtar sig att redigera ettusen etthundra sidor med sammanställda vittnesmål från indianer som terroriserats av landets militär.” Bakom huvudpersonens löjeväckande fixering vid sin egen penis finns ett stort allvar. (Det är lite roligt att något så fånigt som just en penis, något så futtigt som en kåtbock, har fått kontrastera allvaret i boken. Lite roligt.)
Allvaret, en brutal massaker på kvinnor och män, barn och gamla. Militären har gått in och slitit människor i stycken. De överlevandes vittnesmål är vidriga och mycket grafiska. Så vad händer med en människa som anställs för att läsa dessa skildringar? Hur har han det med mentalhälsan? Han antecknar och skriver ner meningar för att spara dem. Han börjar se poetiska drag i berättelserna, han ser ett nytt djup i dem, ny desperation, nya bottnar. Han blir tokig. S A N S L Ö S.

Och ja, tyvärr bygger boken på riktiga händelser. Det går inte att läsa sig till vilket land boken utspelar sig i men vi befinner oss i Latinamerika. Inbördeskriget i Guatemala pågick mellan 1960 och 1996, inbördeskriget i El Salvador pågick mellan 1979 och 1992, hundratusentals människor mördade.
Som SvD:s recension av boken påpekat så mördades 1998 en guatemalansk biskop efter att ha sammanställt en rapport av just det slag som vår huvudperson jobbat med. En rapport med vittnesmål och erfarenheter från kriget och berättelser om militärens brutala frammarsch. Jag har tidigare läst Rigoberta Menchus (Nobels fredspris 1992) vittnesskildring och ser Moyas bok lite som en mycket fristående och lite provocerande ”fortsättning” av hennes bok.

Här är ett smakprov ur ”Sanslöshet”, en bok jag inte vet om jag kan rekommendera men ändå är lite glad över att jag har läst:

”[…] jag plockade upp mitt anteckningsblock ur innerfickan för att i lugn och ro avnjuta de där meningarna som enligt min åsikt var litterära pärlor och som jag aldrig mer skulle dela med mig av till så okänsliga poeter som min kompis Toto, meningar som jag med lite tur skulle kunna använda i något litterärt kollage och som innehöll så många adverb att det var minst sagt frapperande, som tillexempel den här: Det jag tänker är hur mycket jag tänker…, suveränt! Eller den här: Så stort är lidandet som vi har lidit så svårt med dem… De var meningar som redan vid första anblicken hade klingat som ljuv musik i mina öron, de var så poetiska att man kunde tro att de var en stor diktares verk och inte de avslutande raderna i en gammal indiankvinnas hjärtskärande vittnesmål, men oavsett varifrån de kom borde båda meningarna stå skrivna på den här barens väggar istället för en massa övervintrade vänsterpoeters rappakalja, tänkte jag, samtidigt som jag stoppade ner anteckningsblocket, bad servitrisen om notan och kastade en sista blick på tjejen med de tjocka ögonbrynen som hade eggat min fantasi.”

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *