Sonja Åkesson har en puckel

ag har lyckats googla fram exakt det som jag ville citera, en strof som följt mig i flera år:

”Jag har inga vingar
men en starkt utvecklad puckel.
Jag snokar i alla sprickor
som om där funnes en utväg.
Jag flaxar och flaxar men puckeln
hindrar mig i mina rörelser.”

Sonjas ”puckel” är en av mina största inspirationskällor. Den talar till mig som ett språkrör. Kanske kan jag försöka förklara varför.
”Inga vingar men en starkt utvecklad puckel.” Istället för vingar, istället för möjligheten att ta sig bort och ut, istället för frihet, istället för att ge sig iväg och ta plats. En puckel. Ett hämmande, en fysisk åkomma, en synlig, ful och tung klump på kroppen. Ett galler att skaka.
För mig är puckeln en fantastisk symbol, den har ett värde i sig.

Puckeln är inte bara kvinnofällan i fysisk form, den är också symbolisk för den potential som trots allt driver oss framåt. Puckeln är emancipatorisk! Ful och klumpig är den men synlig och svår att dölja. Den pekar på det omöjliga i projektet att uppnå det fullkomliga idealet. Den stör den falska ordning som vi försöker inordna oss i.

Sonja säger att hon inte har några vingar MEN att hon har en puckel och inte vilken puckel som helst utan en starkt utvecklad sådan. Jag tror att Sonja känner sig stolt. Kanske behöver hon inte några vingar, kanske kan hon få puckeln att arbeta för henne ändå. Hon provar att flaxa, men kommer ingenstans. Kanske finns det ett annat sätt? Varför måste flaxandet vara det enda sättet?

”Jag snokar i alla sprickor som om där funnes en utväg.” Vad krävs för att något ska spricka? Något är ohållbart och något går sönder. Att hon snokar antyder att hon inte har där att göra, att hon går fram och kikar på något som inte är för henne att se. Hon snokar runt i den värld som får det svårare och svårare att hålla kvar henne. Strax har puckeln vuxit sig så stor att allt omkring henne spricker, hon blir en slags hulk, en kraftig utväxt som inte kan instängas.

Åh, vad jag älskar puckeln! Den gör mig så glad. Den gör mig så ledsen. Den gör mig så stark och så svag. Det är väl poesi om något?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *