Stockholm Literature. Vilken helg!

collage-liten

Mina sammanfattade intryck från Stockholm Literature:

Anders Bodegård, ”monopoliserad” översättare av den polska poeten Wislawa Szymborska, pratade om den postumt utgivna ”Nog nu”. Diktsamlingen som redan innan Szymborskas insjuknande betitlats som hennes sista. Hon hann inte skriva färdigt riktigt. Anders berättade om Szymborska med stor vördnad, han berättade ett par anekdoter och förmedlade en bild av henne som en mycket rar och kanske lite egensinnig kvinna. Han närvarade vid hennes begravning 2012 och den var tydligen väldigt speciell, inte alls vad hon själv planerat utan snarare helt tvärtom. Jag önskar att han skulle skriva hennes biografi någon gång, inte översätta den utan skriva den.

Norska Merethe Lindström samtalade med Karin Mamma Andersson, ett engagerat samtal som kändes som att det tog slut alldeles för fort. De tycktes ha så många gemensamma nämnare och Karin är så underbar att lyssna på, hon är så jävla bra! Merethe är en av de författare som jag nu fått addera till min läslista, hennes ”Dagar i tystnadens historia” känns som en bok jag bara måste tillgodogöra mig på något sätt. De två pratade om de där sakerna som man plockar bort, om reduceringar och om att bara visa det där riktigt nödvändiga. Vad man skildrar och vad man väljer att inte skildra. Merethe berättade att det hon plockar bort ur en text, det brukar hennes förläggare vilja plocka in, ett slags samspel som föder en dialog om vad som är viktigt och inte. Karin berättade om sitt uppbrott från björkar. Hur hon plötsligt insett att björkarna i hennes verk måste väck, de har spelat ut sin roll.

Under ”samtalet” mellan Olga Grjasnowa och Sigrid Combüchen satt jag i min stol och kände hur min kropp plötsligt vreds ur led och bildade ett frågetecken. Jag är nyfiken på Grjasnowa och hade hoppats få en bild av henne som ung debuterande författare. Bara titeln på hennes bok gör mig uppspelt, ”Ryssar är såna som gillar björkar”, jag har dock inte läst den ännu. Tyvärr gick nästan all samtalstid åt till annat än prat om böcker. Jag tror att Grjasnowa blev lika förvirrad som jag över hur flummig och onödigt komplicerad och tillrättaläggande Combüchen var. Långa utläggningar som avslutas med ”eller hur”, eller personliga antaganden som avslutas med ”kan du kommentera det” var inte alls vad jag förväntat mig av henne. Combüchen fick pinsamt nog inte heller det medhåll eller de kommentarer hon väntat på. Åh vad jag önskade att Grjasnowa skulle ha frågat ”vad fan pratar du om?” nån gång ibland.
Kanske led min kropp av en plötslig brist på koffein, kanske hade rödvinet precis satt sig där det skulle, men jag tyckte att det hela var en mycket märklig upplevelse. Kanske minns jag fel? Nja. Tyvärr är det starkaste minnet från samtalet Combüchens korta utlägg om feminismen som utopi och klyscha. Eller var det bara jag som hörde det?
Min nyfikenhet på Grjasnowa kvarstår såklart!

Teju Cole, ah, vilken frisk fläkt. Så ödmjuk, vältalig och charmig. Jag gjorde inga anteckningar under det att han pratade, jag satt bara och lyssnade och så plötsligt var tiden slut. Tiden går fort när man roligt och allt det där. Och det gjorde den. Han är en tillsynes väldigt lärd man och huvudkaraktären i hans bok ”Öppen stad” är likaså en välutbildad, kunnig och reflekterande person. Jag blir dock mer intresserad av Cole själv än av att läsa hans bok. Jag skulle kunna lyssna på honom en hel kväll om vikten av att ”flytta centrum till periferin”, att ifrågasätta stereotyper och schablonbilder, höra honom berätta om sig själv med vad jag uppfattade som en sund självdistans.

Sist ut igår lördag var Jan Kjaerstad och Monika Fagerholm. Monika hade fått välja vem, i norden, hon helst skulle vilja träffa och prata med och hon valde Kjaerstad. Han är en av hennes stora idoler. De pratade om det skrivande livet, om självförtroende, om mognad, om författaridentitet. Monika är rolig på det där lite självmedvetna sättet som jag tycker om. Hon berättade också något intressant angående hennes senaste roman ”Lola uppochner”, nämligen att hon efter att den publicerats varit tvungen att skriva om slutet på den. Att förhålla sig till deadlines är inte så lätt alltid och den här gången blev det tokigt. Hon berättade hur hon legat sömnlös pga. hur hon låtit en av sina karaktärer fara illa i boken. Hon kunde inte med det. Så Monika har nu skrivit om slutet. Jag förstod dock inte huruvida det nya slutet kommer att komma oss läsare tillhanda eller om det helt enkelt bara måste finnas för författarens egen skull. Jag har inte läst ”Lola uppochner” ännu men efter att ha hört detta blir man ju extra sugen. Vilket PR-knep! Att locka med en orättvisa som skapar sömnlöshet.

Idag söndag tog jag mig ut till Moderna igen för att lyssna till min gamla professor Irina Sandomirskaja samtala med vitryska exilförfattaren Svetlana Aleksijevitj. Aleksijevitj är högaktuell med sina dokumentärromaner (serien kallas för ”Utopins röster”) som sammanfogar olika berättelser från sovjet/postsovjet; ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”, ”Bön för Tjernobyl: krönika över framtiden” och ”Tiden second hand: slutet för den röda människan”. Det är ett mastodontbygge som Aleksijevitj arbetat fram, hundratals intervjuer, årtionden av insamlade vittnesmål och berättelser. Hon försöker finna ”människan i människan” , den ”röda människan” och det där som återstår när man skalat bort och identifierat de yttre attributen, det där som ligger inunder beteckningarna.

Fanns det funktion och en knapp att trycka på för att omedelbart tillgodogöra sig innehållet i en bok skulle jag ha tryckt på den knappen under samtalet. Existerar en sådan knapp? Finns den funktionen någonstans så att jag kan importera en läsning till min hjärnas hårddisk på nolltid? Inte för att samtalet var långtråkigt men för att jag ju vet att tiden aldrig räcker till, jag kommer inte kunna läsa allt. Trist!

Idag hann jag också med att titta på Modernas Museets utställningar. Cindy Shermans alltid lika aktuella äckligheter, Niki de Saint Phalles underbara kvinnokrumelurer i kontrast mot det vidriga monster hon också så väl visualiserar och sist men inte minst Tala Madanis framställning av/lek med maskulinitet och makt (hennes animeringar gjorde starkast intryck).

Nyss hemkommen är jag nu relativt slut i huvudet, jag har fått lite för många intryck tror jag, det finns inte plats i min hjärna just nu för reflektion och insortering. Intensiva lyssningar och tittningar hela helgen. Men hey, det var värt varenda surt förvärvad krona!  Jag hoppas verkligen att Stockholm Literature gick mer än plus minus noll att vi får komma tillbaka nästa år!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *