Stranger than fiction?

stranger-than-fiction

stranger-than-fictionNär romankaraktären du skriver om en dag får ett eget liv och liksom reser sig förvånat från under tangenterna, när personen som du diktar ihop plötsligt börjar reagera på vad du skriver, i samma stund som du skriver det.
Jag tycker om tanken.

I filmen Stranger Than Fiction tycker inte Harold Crick om situationen alls. Han hör t.ex. en röst berätta om hans morgonrutin i badrummet samtidigt som han utför den. Sån är han, så gör han, så här tänker han. Någon pratar om honom från ovanför hans huvud. Som om han inte fanns precis där.
Men om jag nu struntar i filmen och vad mer som händer i den och bara plockar detta russin, denna idé om att man som författare kan ha en slags metadialog med sin fiktiva karaktär, då blir det i min hjärna ett himla sorl av (fragmentariska) idéer.

Vi säger att när berättarrösten berättar, då uppstår karaktären. Men vad händer då när karaktären börjar agera på eget bevåg? En extra tärning som dyker upp från oväntat håll, från en tredje part som varken är fiktiv karaktär eller författare börjar lägga sig i berättelsen? Vems är då berättelsen? Vem var som kastade? Vem berättar att det är någon som berättar om en person som hör sig själv berättas om? (Vilket öde att ha den rollen!)
Jag vet inte vem det är som för berättelsen framåt i filmen. Om det är författaren eller karaktären, eller en tredje part. Kanske Dustin Hoffman? Jag släpper det.

Undrar vad man skulle föredra själv? Eller hur själv författa det?
Jag har en idé om ett alter ego. Mitt alter ego. Hon skriver och skriver med kommer aldrig fram, det är så mycket som pockar på, så många röster och saker att lyssna på och ta hänsyn till (som t.ex. allt som någonsin redan skrivits). Hon skriver om en kvinna som skriver på en bok. En kvinna vars alter ego stör och trängs. Hur separerar jag dessa narrativ som till synes är ett och det samma? Och vem för den berättelsen framåt? (Inte är det jag i alla fall.)
Om alter egot (2) vet att mitt alter ego (1) formulerar en berättelse, vill inte alter ego (2) lägga sig i då, precis som Mr Crick? Mr Crick får höra att han kommer att dö. Han vet redan att han är en romankaraktär och han får sedan höra att han ska bli tillintetgjord. Oroligt! Vet då författaren om att karaktären vet detta? är författaren beredd på hans reaktion?

Min dialog:
– Du trycker så hårt på tangenterna när du är trött! Tryck inte så hårt!
– Vad skulle det göra för skillnad menar du? Jag trycker väl till så hårt jag vill. Förresten har du ingen aning om hur trött eller hur pigg jag är. Du bara antar en massa saker om mig.
– Så det var inte jag som skrev att du när du är trött trycker hårt på tangenterna ”som för att väcka dig själv” och påminna dig själv om att vad håller på med? Det var inte jag som gjorde dig till en trött jävel som envisas med att inleda sina skrivstunder precis innan läggdags?
– Men vad menar du då? Vill du att jag fortsätter tryckandet och tröttandet eller vill du riva sidan och börja om från början?
– Hinner jag riva då? Klockan är väl typ midnatt, hinner nog inte formulera om det här. Jag har ju ett möte imorgon bitti, orkar inte sitt där och gäspa. Vi tar detta från början nu.

Jag slutade titta på filmen så jag har ingen aning om hur en sådan här historia kan tänkas sluta. Förmodligen vävs öden ihop och förenas på något fiffigt och mer eller mindre dramatiskt vis. Jag skulle nog avsluta med att låta manuset rinna ut i sanden och sansat konstatera att filmidén inte höll. Men, jag skulle låta bli (glömma bort) att meddela karaktären detta. Mr Crick skulle fortsätta irra runt och nervöst undersöka huruvida man måste vara schizofren eller en metakaraktär för att höra röster inuti sitt huvud.

Filmtips idag alltså. Kolla på Stranger than fiction. Den är säkert jättebra!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *