الطاهر بن جلون‎

9789150111439_200_min-mamma

Den bästa vägen in i Marockanske Tahar Ben Jellouns författarskap är nog inte via ”Min mamma”. I alla fall inte för mig. Det går för långsamt för mig, fast långsamt liksom i dialog med den mamma vars sista år i livet vi får ta del av i boken, så kanske är det helt i sin ordning.

Tahar Ben Jelloun är Marockos och den franskspråkiga världens kanske största författarnamn. Enligt Wikipedia räknas han till ”de mest betydelsefulla nordafrikanska författarna”. I en intervju beskriver han sitt skrivande utifrån sina politiska ställningstaganden och utifrån de orättvisor och det förtryck som han också starkt belyser i sina verk:

”I have two passports, one Moroccan and the other one French. As a writer, I am sensitive about my own political experience and recognize my values in my work. Not all writers are like that, but I am critical and open-eyed, it is the writer’s role. The writer is that who criticizes, who denounces, who explains, who intervenes. I have a history; I began writing in the ‘60s. What made me write was injustice, and the violence of repression. I chose my literary universe; the citizen already existed.”

En bättre ingång i Tahar Ben Jellouns författarskap hade kanske varit ”Vad är rasism? Samtal med min dotter” eller ”Sandbarnet” berättelsen om en dotter som fostras till familjens enda son för att fadern efter sju döttrar bestämt sig för att han vill ha en son.

Han skriver ofta utifrån kvinnans situation inom islam och om pressen att hamna mitt emellan det ”traditionella” och det ”västerländska”.

Minnesboken ”Min mamma” som jag nu läst beskriver Tahar Ben Jellouns mammas sista tid i livet. En förvirrad tid för modern som lider av demens, en förvirrad tid för sonen som får höra alla möjliga historier från sin mor. Saker och händelser han tidigare inte känt till. Det är en kärleksfull och öm bok. Lite sorglig. Mycket hjärtlig. Och långsam.

Alzheimer tog sig in i denna anspråkslösa hjärna utan att möta motstånd. Ibland har hon klara ögonblick när hon kan skratta åt sina egna tokigheter. Med tiden kommer dessa ögonblick att allt mer sällan och blir allt kortare. Hon har inte ont, hon har långtråkigt, och därför glömmer hon det närvarande och går in i det allra längts förflutna. Hon är ensam där, omgiven av synvillor och skuggor i en tid som inte var hjärtlös.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *