The Girls

25-emma-cline-the-girls.w529.h352.2x

Det finns många dokumentärer, filmer, böcker och teveserier om Charles Manson och hans ”Manson family” men det finns inte lika mycket information om kvinnorna runt honom.
Om du gillar tv-serier kanske du har sett ”Aquarius” på HBO? Den handlar också om Manson och bygger delvis på sanna händelser men serien är hopplöst romantiserande och fokuserad på att bygga upp de manliga karaktärerna på bekostnad av de kvinnliga. Trist! och typiskt Duchovny…

Emma Cline vill med ”The Girls” ändra på denna snedvridna representation av kvinnorna i den här historien. Cline vill utforska kvinnornas berättelser, hur var det för dem? ”The Girls” är hennes debutroman.

Jag är så ruggigt ringrostig när det kommer till att skriva att jag nästan måste hålla andan när jag formulerar mig. Andas in, hur presenterar man ramberättelsen och målar upp de grova dragen utan att det låter som något en högstadielärare ska rätta? Andas ut!
Jag är inte van längre att tänka en tanke tills den är färdigtänkt. Jag har typ inte följt en röd tråd på över ett år. Jag har bytt blöjor och pekat ut substantiv. Ett och annat djurläte har undsluppit mig. Dessutom är det skitjobbigt att läsa en bok på engelska och sedan översätta sina tankar om den till svenska. Att sedan översätta de tankarna till text… Jag reflekterar med bokens språk i huvudet, inte mitt eget.
Att blogga om läsning är svårt nu. Jag vill göra det lätt för mig. Det jag vill säga om boken är att den är bra och mycket läsvärd, jag skulle till och med vilja säga att den är viktig. Men jag vill förmedla något mer än bara en sammanfattning och ett omdöme. Jag vill förmedla värdet av att läsa de kvinnohistorier som Cline så skickligt och på pricken formulerat. Hur gör jag det på enklast och bästast sätt?

Det är Kalifornien sommaren 1969 och den tonåriga, uttråkade och medelklassmediokra Evie träffar den något äldre, frigjorda och sorglösa hippien Suzanne. Evie får syn på Suzanne och hennes tjejgäng i parken en dag, de skrattar högt och drar uppmärksamhet till sig. Det är uppenbart att de inte bryr sig om vad andra tänker om dem och det är precis det som Evie dras till. Tänk att slippa gå omkring som att världen är en scen och det viktigaste som finns i den världen är att bli sedd och bedömd av andra!

Evie blir lite besatt av Suzanne, hennes avslappnade sätt och slitna kläder, hennes ovårdade hår och billiga smycken som rasslar och låter. Nyfikenhet och kanske lite desperation gör att Evie hänger på tjejerna till gården de bor på tillsammans med den karismatiske ledarfiguren Russel. Hennes önskan om att få tillhöra ett sammanhang och att bli sedd av Suzanne grumlar hennes omdöme och hon börjar tappa kontrollen lite grann. Russel är dyrkad av kvinnorna på gården och de gör vad han ber dem att göra och de gör det med ett leende på läpparna. De ser inte hur misären brer ut sig runt dem. De har knappt någon mat att äta men alla är verkar överens om att Russels stora dröm om att sprida sin musik kommer att räcka som näring. Hans musik är allt. Han är ett geni.

Vad berättelsen mynnar ut i vet nog alla så jag orkar inte riktigt redogöra för det, man får googla Manson om man inte känner till vad han och hans dysfunktionella familj ägnade sig åt.

Här är ett par citat jag valt ut för att göra det enkelt för mig själv. Jag tycker dessutom att de talar för den kvinnliga erfarenheten och att de visar vilken spännande författare Emma Cline är, hon är skarp!

”I looked up because of the laughter, and kept looking because of the girls.”

”All that time I had spent readying myself, the articles that taught me life was really just a waiting room until someone noticed you – the boys had spent that time becoming themselves.”

“How fifteen years of living with my father had left great blanks in her life that she was learning to fill, like those stroke victims relearning the words for car and table and pencil. The shy way she looked at herself in the oracle of the mirror, as critical and hopeful as an adolescent. Sucking in her stomach to zip her new jeans.”

“Without having to think about it, I knew Julian and Zav were sitting in the front seats and Sasha was in the back. I could imagine her leaning forward from time to time, asking for a joke to be repeated or pointing out some funny road sign. Trying to campaign for her own existence, before finally giving up and lying back on the seat. Letting their conversation thicken into meaningless noise while she watched the road, the passing orchards.”

Första blogginlägget på mycket länge och jag är typ helt svettig av prestationsångest. Nästan. Det jag vill förmedla; läs ”The Girls” den är bra.

Tack och hej.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *