Underton

I första scenen begravs en hund. Det skapar en ganska klar underton.

Jag är överdrivet perceptiv ikväll. ”Överdrivet” syftar till min önskan om att vara lagom lyhörd och uppmärksam alltid. Min önskan att förnimma, associera och föreställa, hela tiden, inte bara udda kvällar. Inspirationen håller mig uppe ett par timmar till. Jag sätter mig vid datorn och smattrar, ser inte klart filmen, går inte in i min bok, lägger ifrån mig tuschpennan.

Ett glas vin, lite tangentsmatter. Imorgon till arbetet, upp tidigt, de ansvarstyngda ögonlocken klipper redan simmigt.

Men det ligger en hund begraven. Den pockar på min uppmärksamhet. Gläfs, gläfs. Jag kan konsten att kallprata och vet att varje yttring döljer en annan. Vad är det som inte sägs?

Filmen rullar på teven nu, den är fransk. Jag lyssnar bara, tittar inte längre. Första scenen måste vara talande på något vis, vore väl märkligt och lite amatörmässigt annars. Man ska inte leka med symboler och idiom om man inte behärskar dem. Jag har ingen aning om hur man gör själv men inbillar mig att franska filmregissörer har stenkoll på just detta? Gläfs.

Den döda hunden, vad skulle den skvallra om egentligen eller vad är det som den vaktar? Aha, här ligger det nog en hund begraven! Det vill säga, aha, jag misstänker att här finns något outsagt. Eller, här ligger det nog en hund begraven… som att någon medvetet motverkar sanningen.

Jag vet inte. Kanske är hunden symbol för det som alla människor bär inom sig, det där som man inte vill ha på utsidan, på huden, synligt för alla, utan det där man bara vet att man har, liksom inuti. Det där man kan begrunda, eller förtränga, förglömma. Det där lite hemliga, det där som kanske stinker när det kommer upp till ytan? En rutten liten köttbit som fastnat någonstans i skåpet under diskbänken, den stinker och osar fränt när man öppnar skåpluckan.

Det är inte positivt i alla fall. Det är inte fjäril frigjord av färger. Det är något annat. Kanske en dold drivkraft?

Mitt skrivande. Är det ett sätt att försvinna? Eller ett sätt att närma sig och bli verklig i världen, fast bakom en fasad av skapande. Ett rollspel kanske.

Ja, eller en drivkraft. Jo. vi måste upprätthålla något, en egenskapad sanning som endast vi själva rår på, vi måste försvara den och återuppfinna den, hela tiden.

Men vad kan hända? Vad är det som hunden vaktar? Vad skulle hända om den återuppstod på sin djurkyrkogård, kom tillbaka hem?

Jag måste gå och lägga mig, sluta tangentsmattra och vinsmutta. Mycket att stå i imorgon bitti. Det finns inte utrymmer för vida eller vidare tankar här ikväll. Säcken måste dras ihop. Kanske flummar jag iväg dit ingen återvändo eller fullständiga meningar finns om jag skriver och dricker mer. Kanske avslöjar jag då något om mig själv, något jag vill hålla på.

Filmen kommer att sluta utan att jag får veta vad grejen var. Kanske ser jag om den på ett mer koncentrerat sätt en annan gång, den verkar bra. Den låter fin. Fransk. Men jag fastnade liksom där i första scenen och kom aldrig vidare.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *