Uppdatering!

Det vore trist att sluta med bloggen. Jag saknar den ibland. Oftast faller den dock helt i glömska. Jag har hittat tillbaka till läsandet och till läslusten efter en lång period av totalt ointresse, vilket är otroligt skönt, jag är mer mig själv igen. Hon med böckerna. Men att läsa och sedan att skriva om det jag läst? Här behöver jag träna och komma i form igen. Just nu är mina reflektioner och tankar ungefär lika utförliga och artikulerade som en åttaårings. Det jag ska träna på är dels att komma tillbaka till det där läget där läst text vill bli skriven text och dels ska jag träna på att inte ställa så höga krav på mig själv som läsare.

Funkar det så funkar det, annars förlänger jag det här avbrottet.

Nu vill jag berätta om boken jag läser just nu. Jag har en idé om att läsa alla författare som nominerats till årets Man Booker International Prize (är det ett högt krav att ställa på sig själv? nej, för jag kallar det för ”idé”…) och jag började då med Alain Mabanckou och hans roman ”Imorgon fyller jag tjugo” (2010). Här är de nominerade:

César Aira (Argentina)
Hoda Barakat (Libanon)
Maryse Condé (Guadeloupe)
Mia Couto (Mozambique)
Amitav Ghosh (Indien)
Fanny Howe (USA)
Ibrahim al-Koni (Libyen)
László Krasznahorkai (Ungern)
Alain Mabanckou (Republiken Kongo)
Marlene van Niekerk (Sydafrika)

”Imorgon fyller jag tjugo” är en uppväxtskildring som utspelar sig på 70-talet i Republiken Kongo. Michel är 10 år och växer upp i staden Pointe-Noire tillsammans med sin mamma och styvpappa, vi tar del av hans reflektioner och tankar om livet och vardagen. När en kassettbandspelare med inbyggd radio dyker upp hos familjen blir världen plötsligt lite större och Michel ger oss sin syn på sakernas tillstånd. Pappa Roger förklarar och berättar om namnen de hör på radion, han berättar om Idi Amin, om USA och Israel och om Yassir Arafat. Michel fnissar åt namnen som han tycker låter lustiga men han förstår också att det finns ett allvar kopplat till namnen. Långsamt men oblygt skapar han sina egna bilder av verkligheten och av världen omkring honom. Hans morbror René är kommunist och ivrig att berätta om Marx och Engels och om människans exploatering av människan. René är dock inte den typiska proletära kommunisten utan den sortens kommunist som har en massa pengar och en massa fina saker i sitt hus.

Jag har läst ett par recensioner av boken och alla verkar rörande överens om att det är rart och charmigt hur denna pojke formulerar sig, hur han är konstaterande på ett barns sätt och att det ofta leder till humoristiska felsägningar eller ”komiska överdrifter” och oskyldiga missförstånd. Alla verkar mena att det anlagda barnperspektivet är originellt, övertygande och dråpligt. Själv tycker jag att det allt som oftast är plågsamt tillgjort. Det som benämnts som ”charmerande naivitet” liknar mer ett fördummande av en annars hyffsat intelligent tioåring. Så fort en vuxen står framför honom och berättar något så suger han åt sig som en svamp och försöker förstå vad som sagts och formulera det med egna ord, som att allt han hör skulle vara krångligt. Av någon anledning som jag har svårt att finna motiv till framställs Michel och hans mamma Pauline som mindre begåvade, de är inte såna som själva tar till orda och berättar något om världen, de är såna som lyssnar och kämpar för att förstå. Eller? Är jag för hård? Jag vet inte vad det är men nånting är det och det stör mig. Kanske saknas det en värme hos karaktärerna, kanske är de helt enkelt allt för konstruerade.

Redan i bokhandeln anade jag oråd då mannen i kassan hintade att det var ett stycke ”populärlitteratur” jag nu köpte. Han undrade sedan om jag hört talas om Chinua Achebe! Det är snobbism från sin bästa (eller fräckaste?) sida tycker jag, när den leder konsumenten bort från pockethyllan och istället hänvisar till en klassiker. Mer sånt på Akademibokhandeln tack! Kanske hade han rätt i att boken är ”populär”, det finns något nästan inställsamt med bokens lättillgänglighet som stör mig under tiden jag läser. Något som för tankarna till diskussioner om autenticitet till slitna klichéer. Jag har svårt att läsa boken om den här unga mannen som bara en berättelse om en ung man i en stad på Atlantkusten. Boken är mer specifik än så, i alla fall är det vad bokens omslag antyder med sina etniska motiv i grälla färger. ”Imorgon fyller jag tjugo” har jämförts med ”Räddaren i nöden” men skulle man döma dessa två böcker efter dess omslag så finns det en väsentlig skillnad mellan dem, den skillnaden skulle jag vilja ha en kommentar till.

Alain Mabanckou är bosatt i Los Angeles där han undervisar i litteratur på UCLA, född i Kongo och uppvuxen i Frankrike. Han har gett ut flertalet romaner och belönats med priser för flera av dem. Han är uppmärksammad för sin förnyelse av den postkoloniala franskspråkiga litteraturen och jag önskar så att någon av alla recensioner jag läst satt denna boken i perspektiv till just det.

Nästa namn jag väljer ur nomineringslistan är Marlene van Niekerk, jag har länge sneglat på hennes tunga roman ”Agaat” som står i min hylla. När den boken kom blev den så omåttligt populär överallt att jag helt tappade lusten att läsa den, men nu har det gått lite tid och jag känner att det vore skönt att förlora mig i bokens sjuhundranånting sidor. Men det kan ju mycket väl hända att jag väljer att läsa någonting helt annat. Jag har ju tillexempel Beate Grimsuds senaste som ligger och lockar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *