Vad är feel bad-litteratur?

20180520_192050

Jag var på förlags-AW i veckan, ”Feelbadkväll” hos Sekwa. Där samlades litterära ångestentusiaster för att lufta begreppet ”feel bad” och för att lyssna på samtal kring vad det är som gör att vi dras till denna typ av läsning. Jag tycker att ämnet är fascinerande och jag funderar mycket på vad det är som gör att jag själv har samlat på ångestböcker i så många år.

Vad är feel bad-litteratur och varför lockas man att läsa något som potentiellt framkallar obekväma och mörka känslor? Frågorna är fler än svaren här men det känns helt i sin ordning. Det kanske finns någon annan därute som har svar? Eller som har flera frågor…
Om en feel good läsning syftar till att höja humöret, bör då feel bad sänka humöret? Men om man redan är ganska sänkt till att börja med då? Jag antar att det kan vara skönt att läsa om någon som har det värre. Lite som att titta på ett avsnitt av Lyxfällan. Det skapar en sund distans till det som man går och bär på, ”det är kanske inte så farligt trots allt.” Lika väl som det kan vara skönt att veta att någon har det lite värre, lika skönt kan det vara att bekräfta de egna känslorna. Som en tröst. Feel bad är en napp?

Måste det göra ont att läsa feel bad? Vilka kriterier måste vara uppfyllda för att det ska vara feelbad? Måste man gråta? Ska det finnas inslag av psykisk ohälsa? Olycka? Måste någon dö eller hamna på sjukan? Jag kan rada upp en massa svåra saker som skulle kunna vara ämnen för en ”mådåligtroman”; krig, fattigdom, naturkatastrofer, mobbing, övergrepp, ätstörningar med mera, med mera men jag tänker att det är helt upp till läsaren att avgöra vad som får en att må dåligt. Såklart… fast jag vill ändå hitta nån typ av struktur! Det finns alltid en struktur någonstans.

Är det igenkänning som gör att man läser vidare, att man hittar in i en värld som liknar den egna och tycker det är skönt? Eller är det snarare tvärtom, att man läser någon annans ångest och smärta för att distansera sig från sin egen? Kan man lyfta sina egna issues till en hanterbar nivå genom att jämföra eller distansera sig från andras?

För mig handlar feel bad om trovärdighet, ärlighet och om normalisering. Det finns få saker som jag känner mig så hemma i som skildringar av ångest. Trovärdighet och därigenom igenkänning, skapar trygghet. Tryggheten i sin tur ger styrka och den typen av styrka tror jag att man behöver lite till mans och kvinns, inte minst när man sitter där med sitt deppiga bokval…

För mig handlar det också om att det personliga är politiskt och att jag vill att feel bad ska belysa sånt som annars hålls i skuggan. Feel bad kan vara som att prata med en vän om de där viktiga och tunga sakerna man inte vågar pratar om så ofta. Feel bad kan vara att öppna en kran av känslor och att låta den stå och droppa lite, eller att låta den rinna! Vinningen är att vi går stärkta ur läsningen (fast kanske inte precis efter…), känner gemenskap och får förståelse. Jag vill att vi ska vara öppna ju! Och ärliga.

Jag gick från Sekwa i torsdags med en kasse böcker, däribland ”Glädjen” av Justine Levy och ”Hennes 37:e år” av Suzanne Scanlon. Den ena utgår ifrån den ständiga oro som ett moderskap kan innebära och den andra är en brutalt ärlig bok som tar upp de där skämsiga tankarna man inte riktigt vågar uttala själv. Jag är väldigt nyfiken på bägge böckerna och är full av läslust just nu! Och jag kommer inte att släppa tanken på att finna en struktur bakom feel bad… kanske kan man göra en checklista? Om boken checkar tio av femton boxar, då är det feel bad? Vi får se.

Här är några av mina feel bad-favoriter:

”Och bli ett vackert Lik”, Maria Hede

”Silverfisken”, Sofia Rapp Johansson

”Pappa Pralin”, Anna Jörgensdotter

”Adams bok”, Åsa Moberg

”Sfinx”, Christine Falkenland

”Dödgrävarens Dotter”, Joyce Carol Oates

”Revenge”, Yoko Ogawa

”Burpojken”, Torey Hayden

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *