Vägen mot Bålberget

vagen-mot-balberget

”Vägen mot Bålberget” är en tät roman i fyra delar. Fyra öden, fyra århundraden i en och samma norrländska landsbygd, Nyland. Romanen handlar om ursprung, den ställer frågor om ursprungets betydelse och berättar samtidigt om en mörk tid i vår historia. ”Vägen mot Bålberget” är en ca 600 sidor mycket välavvägd och trovärdig historia. Det är imponerande hur författaren lyckats hålla ihop alla parallella historier och fått dem att verka lika angelägna och relevanta. Det finns kanske en och annan överflödig anekdot inbakad här och där om man ska vara petig men det är inget som stör mig och romanen är egentligen för omfångsrik för att peta i.

1975 – Vi möter Jacke, en latmask och vänsterprasslare vars fru nyss lämnat hemmet för att resa till Stockholm och bo hos en väninna. Tonårsdottern Veronica blir kvar i Nyland. Jacke är förvirrad och lite lat. Han vet inte hur man hanterar en sextonårig tjej men när hon berättar om släktforskningsprojektet de har i skolan så uppmuntrar han henne och hakar på.

Familjebanden tycks hänga löst men man blir snart varse att de är mer sammanknutna än man först trodde. Och banden sträcker sig också långt bak i tiden.

1674-1675 – Malin lever med sin våldsamme man Erke och dottern Segrid, hon trånar efter ungdomskärleken Matz i grannhuset. Det är ett hårt liv med få glädjeämnen. Extrem fattigdom, ständig hunger och spädbarnsdöd. Den som drömmer har inte lärt sig att leva med den lott som Gud gav en och det är något av synd. Men Malin drömmer. Segrid är bångstyrig och straffas ofta hårt av sin våldsamme far, han är en tyrann men grannfrun Annika tycks ha ett gott öga till honom.

Vad händer när flertalet av byns kvinnor hålls fängslade i en källare? När mödrar tas ifrån sina barn och gårdarnas kvinnfolk plötsligt saknas?

”Några hördes be Gud om nåd, andra förbannade ödet som låtit oss födas i detta tidevarv. Varför inte för hundra år senare? Det var svårt att föreställa sig hur livet skulle se ut på jorden när de som nu var små inte längre fanns kvar. När de lagt igen ögonen och deras barnbarn blivit gamla, hur skulle det vara då? Den yttersta dagen hade kanhända kommit då och människan fanns inte längre kvar på jorden. Var det här början på det yttersta?”

2011 – Vi får träffa Veronica igen, nu som vuxen. Hon tänker tillbaka på barndomen och ungdomen samtidigt som hon tar hand om sin nu åldrande och smått demente far Jacke. Hon starka band till sin farmor som numera är bortgången. Alla verkar eniga om att farmorn var lite tossig och att hon klämde ur sig konstigheter men Veronica tror inte att tanten var så knäpp som alla vill få henne att tro. Kanske var farmors ord om släktskapet till en ”Malin” helt sanna? En Malin som sägs ha dömts till bålet för trolldom.

”Att bli varse förfäderna är att se sitt liv förminskas till en obetydlig myra bland tusen. Alla andra har kommit och gått och inte lämnat spår. Jag gör sammaledes. Att bli varse förfäderna är samtidigt att se människorna som kommit och gått och lett fram till detta: Mig.”

1740 – Olof, son till Annika och Matz. Han är ett av alla de barnvittnen som spelade så avgörande roll i de otroliga häxprocesserna som ägde rum i Norrland. Nu har han vuxit upp och är gift med Segrid, Malin och Erkes dotter. ”Släkten må ha sin gång” och det finns inget att hämta i att se tillbaka och älta det som varit. Men när Segrid ligger för döden vill hon älta, hon berättar för Olof sånt han aldrig fått veta tidigare. Hon har fött fram sju barn och Olof har fostrat dem som sina egna. Han har aldrig förstått vem som varit deras riktige far. Olof har heller aldrig förstått hur Segrid kunnat högakta sin mor som hon gjort men ju mer hon berättar desto tydligare blir bilden för honom. Vad Malin varit beredd att offra för sin dotters skull!

Jag lämnas med frågan om vad dessa band genom generationerna har för betydelse. Det ligger så mycket skuld och skam i berättelserna att jag undrar om de någonsin kan föra något gott med sig. Så mycket svårmod i dessa människor. Är det en tyngd som är vettig att bära och har man någonsin valet att slippa? Finns det kanske en slags lindring i att som Veronica se sitt eget öde bland alla andras och så se sig själv förminskad till en myra bland tusen?

Jag lämnas också ofrånkomligen med den närgångna kvinnohistoria som romanen formulerar så väl. Häxprocesser, incest, våld och ständiga hot mot den egna kroppen löper som en röd tråd romanen igenom.

Författaren Therese Söderlind har tidigare hyllats för debuten ”Norrlands svårmod” och den ska jag definitivt lägga band på vid tillfälle. Det är så skickligt sammanvävt allt detta att jag nästan önskar mig ytterligare 600 sidor. Även om jag nu tänker gå vidare till något lite mer ”glättigt”.

One thought on “Vägen mot Bålberget

  1. Springer och handlar direkt efter jobbet. Ställer nog tillbaka boken jag läser i hyllan. Har ju gått igenom den historien förut!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *