We need new names

we-need-new-names2

”Look at them leaving in droves, the children of the land, just look at them leaving in droves. Those with nothing are crossing borders. Those with strength are crossing borders. Those with ambitions are crossing borders. Those with hopes are crossing borders. Those in pain are crossing borders. Moving, running, emigrating, going, deserting, walking, quitting, flying, fleeing – to all over, to countries near and far, to countries unheard of, to countries whose names they cannot pronounce. They are leaving in droves.”

2005 genomfördes ”Operation Murambatsvina” I Zimbabwe, en operation med syfte att ”rensa upp” och förstöra oönskade och besvärliga områden i landet. Genomdrivandet lämnade över en halv miljon människor hemlösa.
Boken ”We need new names” började för författaren NoViolet Bulawayo med ett fotografi av en flicka sittandes mitt i förödelsen. Boken bygger på vad som skulle kunna vara flickans berättelse.

Huvudpersonen i ”We need new names” är tioåriga Darling, hon bor någonstans i Zimbabwe på en plats som kallas för ”Paradise”. Paradise kan beskrivas som en av de platser som mer eller mindre jämnats till marken av militär och polis, en av de oönskade platserna som lämnats åt sitt öde. Här finns inget att äta, här förekommer övergrepp och här dör unga flickor när de föder barn. Paradise kan också beskrivas som en plats där Darling och hennes vänner varje dag hittar på och sysselsätter sig med nya innovativa lekar, där de gör fantastiska upptäckter och träffar märkliga och spännande människor. En plats där det skrattas och skojas. Men det är inget paradis, nej. Det kunde ha funnits en naivitet och ett slags skydd i det faktum att barnen är just barn, men de här barnen vet precis hur illa det är och de längtar bort.

Jag försöker förhålla mig till boken utifrån det jag tidigare skrivit apropå faran med att bara berätta en enda berättelse, samtidigt vill jag ju förhålla mig till det där fotografiet och till den enskildes erfarenhet. Men det ena utesluter inte det andra. Det finns dem som avfärdat boken och reducerat den till ”poverty porn”, som säger att detta bara ytterligare ett exempel på litteratur som förstärker bilden av Afrika som mystiskt, underutvecklat och eländigt, som ”spelar upp” Afrika. Jag påminner mig själv om bokens titel men påminner också mig själv om att huvudkaraktärens erfarenheter inte är några fiktiva fantasier utan mångas verklighet. Karaktären Darling är påhittad men inte de förhållanden hon kommer ifrån.

Tack vare sin faster kan Darling undkomma Paradise och får flytta till USA, där möter hon en helt annan verklighet. Detroit är inte heller något paradis. Drömmen om Amerika är en yta som krackelerar och Darling får erfara att fattigdom och elände är ett universellt problem. Att komma till USA från Zimbabwes ”Paradise” är för Darling lite som att byta ett helvete mot ett annat. Men, ska tilläggas, Darling är inte en helt nedslagen, passiv och deppig person. Boken är inte heller nattsvart och tung att läsa. Darling och hennes nya tjejkompisar gör helt vanliga tjejgrejer och pratar om helt vanliga saker.
Bulawayos språk är tvärsäkert och det ger liv till karaktärerna på ett sätt som får deras verklighet att kännas nära och bekant. Framförallt är dialogerna i boken väldigt skickligt komponerade, de liksom bara finns där plötsligt, de känns helt naturliga.

Hemlängtan har löpt som en röd tråd i boken hela tiden och mot slutet blir det svårare och svårare för Darling att stå emot. Hon ringer hem, hon Skypar och försöker hålla kontakten med kompisarna i Paradise, men verkligheten hon lever i och den verklighet hon lämnat bakom sig vill inte riktigt komma ihop. Det blir tydligt att och hur hon varken hör hemma här eller där. Hon smälter in och anpassar sig men står ständigt utanför.

”Some things happen only in my country, and this here, is not my country; I don’t know whose it is. That fat boy, TK, who is also supposed to be my cousin even though I have never seen him before, says, This is America, yo, you won’t see none of that African shit up in this motherfucker.”

Det inledande citatet valde jag ut för att jag tycker att det visar hur språket i boken ibland helt övergår i nån slags mycket angelägen och snygg prosalyrik. Jag tror att det framförallt är språket jag kommer att minnas den här boken för.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *