Why I Write

whyiwrite_4fe8db279606ee5e38000251
Jag väntar otåligt på att antologin ”Why I write -Thoughts on the Craft of Fiction” (red. Will Blyth) ska dimpa ner i brevlådan. Jag läser just nu Jayne Anne Phillips novellsamling ”Black Tickets” och hon är en av de 26 medverkande författarna i antologin. Hon är min idol just nu.

Kapitlet som Jayne Anne Phillips medverkar med finns publicerat på hennes hemsida, så jag har redan lusläst det. För att temat fascinerar mig. Kanske för att jag själv alltid sökt definiera mina egna skäl. JAP skriver så här om skrivandet:

“Experience, more real than words, vanishes.”

Jag förstår precis. Kanske fungerar all form av konstnärligt uttryck just så, måleri, foto, skulptur? Ett sätt att sudda ut verkligheten genom att omskapa den och genom det göra den skarp och kontrastfull. Det är inte den verkliga levda erfarenheten som framstår, det är den upplevda. Jag gillar tänket och jag känner igen tanken, lockas av subjektiviten. Man kanske skriver för att man har en slags semiotisk predisposition, ett anlag?

Min egen poesi till exempel är ett enda sammansättande av bilder och tecken i text. Jag har ett förhållande till orden för att det skapar mening för mig och då inte någon allmän mening utan en ytterst subjektiv mening.

Att konnotera. Jag vill ha det till ett verb…

George Orwell har skrivit en essä med samma titel ”Why I Write” (1946), där han sakligt menar att det finns fyra givna motiv som samexisterar och/eller brottas med varandra: a) ren och skär egoism, b) estetisk entusiasm, c) historisk impuls, d) politisk syftning (mina översättningar…) Han väljer dock att avsluta med nedanstående. Han liksom återför det mystiska draget till skrivandets praktik:

”I don’t want to leave that as the final impression. All writers are vain, selfish, and lazy, and at the very bottom of their motives there lies a mystery. Writing a book is a horrible, exhausting struggle, like a long bout of some painful illness. One would never undertake such a thing if one were not driven on by some demon whom one can neither resist nor understand. For all one knows that demon is simply the same instinct that makes a baby squall for attention. And yet it is also true that one can write nothing readable unless one constantly struggles to efface one’s own personality. Good prose is like a windowpane.”

Det finns oxå en blogg på ämnet, såklart, inte vidare litterär kanske men hyffsat snygg och medkännande!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *