Zadie Smith, utdrag

Jag förbereder mig för stundande Londonresa genom att bläddra Zadie Smith. London pulserar genom hennes författarskap och hennes egensinniga karaktärer står som (ofrivilliga) reklampelare för staden. Zadie Smith skulle aldrig samma bok två gånger, staden är för stor för det. Om hela världen ryms i London, då kommer hennes böcker att fortsätta spegla det. Tänker jag. Men oavsett, London eller ej, så är Smith helt fantastisk. Hon kan det där med detaljer, hon röjer undan avstånd och får, i alla fall mig, att befinna mig precis där, nära. I boken.

”Även när man kommit fram fortsätter man att åka fram och tillbaka; ens barn far varv efter varv. Det finns inget bra ord för det – arvsynd förefaller alltför grovt; kanske vore arvstrauma bättre. Ett trauma är ju något man tar om gång på gång, och det är familjen Iqbals tragedi – att de inte kan undvika att återuppleva hur de en gång for från ett land till ett annat, från en tro till en annan, från ett brunt moderland till imperiets härskare och hans bleka fräkniga famn. Det krävs några da capo till innan de går vidare till nästa melodi. Och det är detta som sker medan Alsana syr på sin stora högljudda Singer, syr dubbelsöm runt den öppna grenen på ett par trosor, utan att bry sig om fadern och sönerna som smyger runt i huset och packar kläder och proviant. Det är en repetitionens hemsökelse. Det är en färd över kontinenterna. Det är en repris. Men vi får ta en i taget, en i taget…” ur ”Vita Tänder” (2000)  vitatänder”Att samla autografer är, vilket Alex inte var den förste att observera, i många avseenden som att jaga fruntimmer och att frukta Gud. En kvinna som slår upp porten till sin skattkammare alltför ofta blir inte eftertraktad bland männen, Likadant är det med en konkret gud som gör sina påbud begripliga – en sådan gud blir inte populär. Sålunda är en Ginger Rogers inte värd så mycket som man skulle kunna tro. Det beror på att hon signerade allt hon kom åt. Hon var lättsinnig. Fnaskig. Alltför rundhänt med sina tillgångar. Och nu är hon vulgär, i ordets rätta bemärkelse. Hennes värde bedöms i enlighet med det. Greta Garbo var inte lättsinnig.” ur ”Autografjägaren” (2002) autograf”En stor park i norra London: ek, tårpil och kastanj, idegran och lönn, bok och björk, som innesluter stadens högsta punkt och sträcker sig långt bortom den; en park som planerats så skickligt att den inte verkar planerad alls; en park som inte är landsbygd men heller inte är trädgård mer än vad Yellowstone är det; som har en nyans av grönt för varje möjlig lyckönskning från ljusets sida; som målar sig själv i höstens rödbruna och bärnstensgula färger och i kanariegult under vårens prål; med täta bestånd av bergrör som kittlar och döljer tonåriga älskare och marijuanarökare, breda ekar för modiga män att kyssas mot, klippta gräsmattor för sommarens bollsporter, kullar för drakar, dammar för hippies, ett iskallt friluftsbad för gamla män med mycket god fysik, elaka lamadjur för elaka barn, och för turisterna en stor lantlig villa med en fasad vit nog att duga i varje Hollywood-närbild, komplett med teservering, även om allt man handlar där bör ätas utomhus med gräs under fötterna vid magnoliaträdet från vilket de vita uppåtriktade klockblommorna med ljusrött bräm kan falla ner över en.” ur ”Om skönhet” (2005) om skönhet”Tänk på avståndet mellan vagn och plattform. Felix gick in i andra vagnen bakifrån och kollade på en t-banekarta som en turist, tog en sekund för att försäkra sig om detaljer ingen livslång Londonbo skulle behöva kolla: Kilburn till Baker Street (Jubilee); Baker Street till Oxford Circus (Bakerloo). Andra människor litar på sig själva. En variant av samma instinkt såg till att hans hand låg i fickan och stadigt höll om en papperslapp med ett namn på. Ett tåg svepte förbi och slog ned honom i sätet han varit på väg mot. Snart verkade de två tågen glida fram tillsammans. Han såg ut på sin motpart nu, på det andra tåget. Liten kvinna, som han skulle sagt såg judisk ut utan att direkt kunna formulera någon exakt anledning till det: mörk, söt, log för sig själv, i en blå sjuttiotalsklänning – stor krage, tyg med pyttesmå vita fåglar. Hon rynkade på ögonbrynen åt hans t-shirt. Försökte förstå den. Han kände som den: han log! Ett brett leende som förstärkte hans smilgropar och avslöjade tre guldtänder. Tjejens lilla mörka ansikte rynkade ihop sig som en nätpåse. Hennes tåg åkte i förväg, sedan åkte hans om.” ur ”NW” (2012) nw

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *