Birgitta Trotzig – Sjukdomen

 

“Sjukdomen” av Birgitta Trotzig är en proletär bottenskiktsskildring, en kroppsnära prosalyrik. Den är ”svår”.  Jag läste den när jag studerade litteraturvetenskap och blev helt tagen av Birgitta Trotzigs stil och språk. Sen dess har jag läst fler av hennes böcker (varav ”Dykungens dotter” gjort störst intryck) men det är minnet av min första kontakt som gjorde det extra kul med omläsningen av ”Sjukdomen”.

Men det har inte gått så bra. Vi ska ses på måndag och samtala kring boken men jag har inte läst ut den ännu. Illa. Fast till mitt försvar är det inte helt lätt att läsa boken, inte från pärm till pärm. Jag har hängt kvar i vissa stycken och istället för att läsa ord för ord har jag snarare ”umgåtts” med dem. Smakat på varenda stavelse. Det finns inte ett enda ord i boken som bara ”hamnat där”, det finns inga utfyllningar eller slentrianmässiga formuleringar. Jag älskar det. Jag sitter i sängen med min laptop och med mina anteckningar, det är lördag kväll, jag har en öl på nattduksbordet, snus under läppen. Funderar på hur jag kan summera mitt umgänge med denna bok. Som vanligt googlar jag fram vad andra ansett om boken (för att sedan rycka på axlarna) och som vanligt hamnar jag förr eller senare på Peter Englunds blogg. Han skrev ett hjärtligt inlägg efter Birgittas begravning och efter att ha läst det känner jag mig ganska futtig som inte läst ut hela boken ännu. Jag tänker dock att man kan se min ickeläsning som en slags respektfull vördnad. Texten bildar en hiskelig väv och hundra sidor in i denna är jag redan oförmögen att ta mig ut, jag har fastnat i lyrik. Bravo Birgitta!

Vi följer Elje Ström genom ett raster av någon slags mentalsjukdom. Han lever med sin far i den skånska mullen, det är trettiotal och det ligger krig i luften. Eljes upplevelser av världen är fantasifulla men skrämmande, han vet så lite och upplever så mycket att tillvaron liksom inte inrymmer det han känner och upplever.

Han reser, åker båt, sover utomhus, upplever sin mors död, han arbetar i betfälten, han upptäcker ett kvinnosköte och sin egen manslem, han blir livrädd. Allt är grått och lerigt. Han åker båt till Polen. Han letar. Han längtar efter att få vara normal som alla andra men det tycks inte vara möjligt för honom att räta in sig i samma led som alla andra. Jag kan inte förtälja mer av ”handlingen” än så. Detta är inte roman som går från ena pärmen till den andra. Det är ingen linjär berättelse. Det är prosalyrik när den är som tätast och bäst.

Elje har en hemlighet:

En dag såg Elje (djurögonen såg han först, veka ögon som ingenting såg) – såg han en mjuk skälvande värmestrålande mörk skåra. Det var en liten flicka som hade den. Det var en stor dag.  Det lyste som blommor av den. Skåran gick in i ett moln. Det dröp lite av den i utkanterna, som utvrängda läppar. Det var en våt stickande mandel inuti. Sedan var det luft, att trampa luft. Ju mer man trampande ju mer somnade man in. Knäna blev mjuka och stela. Hur långt in kunde man komma? – men det blev bara mer och mer luft, tomt, tomt, huvudet tomt och glatt invändigt som en kula.”

Det blir intressant att höra vad de andra har att komma med, om de har läst ut boken eller om de trasslat in sig precis som jag och stannat upp vid varje ny stavelse.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *