Björn Ranelid

9100126489

Vid tre års ålder råkar Julius ut för en olyckshändelse, som han först många år senare skall få den verkliga, och grymma förklaringen till. Då får han också veta varför Irma, hans bästa vän och älskade, vid femton års ålder stängdes in på mentalsjukhus, då uppdagas orsaken till den ohyggliga tragedin i prästgården.”

Där har du baksidestexten rakt av. Jag hann inte riktigt läsa ut boken i tid, jag har skummat och ögnat igenom den endast av pliktkänsla. Ibland tycker jag dock om den och vissa stycken läser jag riktigt noggrant (!). Men så fort berättelsen låter huvudpersonen beskriva en kvinnlig karaktär ryggar jag tillbaka och blir på min vakt. Reflexmässigt. Kanske är det orättvist mot författaren, kanske är det helt befogat med tanke på hur kvinnorna i boken hela tiden väsenskildras och fråntas all agens.

Bortsett från allt det där man redan tycker och tänker om Ranelid, allt det där som så underförstått färgar läsningen, så drar boken åt ett spännande håll och jag vill nog trots allt följa med åt det hållet. Kanske ska jag läsa slutet mer noggrant för där hände det något som jag inte riktigt hängde med i…

Bokcirkeln träffades igår för att diskutera boken men det blev mest ett samtal kring författaren. Inte helt förvånande. Framför allt undrade vi varför författaren valt att göra huvudpersonen Julius så överkänslig mot kvinnors mensblod. Att Ranelid gillar att framställa kvinnokön är känt, likaså att han har en förkärlek för att benämna det ”skötet”, ”blygden” och ”kussimurran”, men vi var inte beredda på att så mycket mens skulle sippra ut ur det! Julius kan lukta sig till en månadsblödning men det framgår inte varför eller vilken nytta han har av detta. Han är helt enkelt fascinerad, (på ett ytterst exotiserande och omotiverat sätt) och har ett känsligt luktorgan.

Hon hade all makt över mig bara genom att visa sig, och jag tänkte på henne närsomhelst på dagen. Medan jag sket, åt eller slet med läxorna, såg jag brösten och den ludna springan där nere. Hennes dofter förföljde mig, Jag ville inte ha mors eller fröken Söderlinds månadsblädningar i mitt sinne, bara Irmas.”

”Fröken Söderlinds månadsblödningar hade ett eget kapitel i mina häften. Det räckte med några droppar från hennes sköte för att jag skulle få vittring.”

Och igen när han tänker tillbaka på vart prästfrun Karin hållit hus under dagen: ”Senare tänkte jag att hon hade sin månadsblödning. Då måste hon stanna hemma.”

Vid ett tillfälle ber Irma, som är Julius älskade, att han ska tvätta henne ren, hon vet att endast om man är ren kommer man till himmelen.

”Ta min fitta, sa hon. Jag är ren nu och ska till himlen. Det lovade jag prästen. Säg ramsan så att Gud och änglarna hör den: Kussemurran, fillitofsan, söta springan och mynt i bössan, dyra pälsen.”

Precis som när vi försökte prata om boken är det nu lika knepigt att skriva om den. Som du ser är det fragment som framställs. Jag vet inte riktigt vad boken vill säga och jag är inte heller så intresserad av vad det kan vara. Det är mer intressant att plocka fram citat och att förundrat undersöka författarens skildringar av sex och kön.

Björn Ranelid fick 1994 Augustpriset för denna roman. Någon motivering till det har jag inte lyckats googla fram.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *