Första person plural

otsuka

Jag läser en kör av röster. Det berättas i första person plural vilket avger sympati, på ett annorlunda sätt. Eftersom det inte finns ETT  jag, är det istället en hel hop kvinnor jag sympatiserar med, ett vi. Deras klagosång är kollektiv.

Det är 20-tal och hundratals kvinnor reser från Japan till San Francisco. Romanen börjar ombord på båten där dessa kvinnor är inkvarterade på undre däck. De har brev och foton i sina händer på män som de nervöst ska få träffa när de kommer fram. De fantiserar och spekulerar i hur det skulle kunna vara att leva i väst, de drömmer om dessa män och om en ljusare framtid. De finns inget för dem i Japan längre.

De var stiliga unga män med mörka ögon och mycket hår på huvudet och en hy som var len och felfri. Deras hakor var starka. Deras hållning god. Deras näsor var raka och långa. De såg ut som våra bröder och fäder där hemma, bara bättre klädda, i grå bonjourer och fina västerländska kostymer med väst.”

Men när båten väl kommer i hamn inser kvinnorna att det är någonting som inte stämmer. Fotografierna de fått är tjugo år gamla, männen framför dem är istället slitna och tärda, breven som kvinnorna fått har skrivits av någon annan än avsändaren. Allt har varit en lögn för att få dem över havet som arbetskraft.

Deras män blir deras förmyndare, deras förmyndare svarar till förmannen på plantagen, på jordbruket, på fältet. De är tillbaka i myllan. De har kommit i land som arbetskraft, utan att själva inse det. Det är en båtlast med ny och “exotisk” underklass som anländer till Amerika.

Och jag citerar igen, för att överföra känslan från denna ödesmättade kör, ett avsnitt ur kapitlet: ”Första natten”

De tog oss lätt vid armbågen och sa tyst ’Det är dags.’ De tog oss innan vi var redo, och vi slutade inte blöda på tre dagar. De tog oss med våra vita sidenkimonor hopsnodda högt ovanför våra huvuden och vi var säkra på att vi skulle dö. Jag trodde att jag skulle kvävas. De tog oss girigt, hungrigt, som om de hade väntat i tusen och ett år på att få ta oss. De tog oss trots att vi fortfarande var illamående efter båtresan och marken ännu inte slutat gunga under våra fötter.”

Tiden går, kvinnorna blir gravida och föder barn. Familjer och samhällen bildas. När Japan attackerar Pearl Harbor har kvinnornas barn uppnått vuxen ålder. Den importerade som kom över havet underklassen utsätts nu för hot och förföljelser, de blir Amerikas fiende nummer ett.

Ingen solskenshistoria detta. Istället ett stilistiskt intressant vittnesmål. Kanske det bästa jag läst i år. Romanen är skriven av Julie Otsuka och originaltiteln är The Buddah in the Attic.

One thought on “Första person plural

  1. Just så är det – att “läsa en kör av röster”. Och ja – det är väldigt intressant. Fast ändå hade jag velat läsa lite mer om en av rösterna, kanske. I en annan bok? Den här boken är så väldigt mycket just den kollektiva berättarrösten så att jag får nöja mig med kören.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *