Inger Alfvén

Grus i dojjan. Inger Alfvén är bäst i Sverige på att formulera grus och vad det är som skaver i en människa. Hon är mästare på att skriva om den dramatik som kan utspelas i relationer mellan människor. Det är som att hon sitter på ett facit, som att hon vet. Och jag litar blint. Jag litar på hennes porträtt av män, jag litar på henne när hon berättar ur barnets perspektiv. Ingen har väl sedan hennes genombrott 1977 med ”Dotter till en dotter” tvekat över att hon är en mästare på att berätta kvinnan. Jag litar blint.

Konflikt; underliggande, nedärvd, påtvingad, emotionell, moralisk. Det finns ingen konflikt som min Inger inte kan formulera. Man vet aldrig som läsare vems parti man kommer att ta, vem man kommer att heja på eller identifiera sig med. Rollerna är inte givna på det sättet, de är inte förutsägbara. Det som rör sig inom människor och det som bor i våra medvetanden följer inga givna lagar. Detta vet min Inger.

Jag har sagt att Bodil M är min husmus. Då är Inger A min fantasifarmor.  Jag har så många omkring mig att det titt som tätt blir ganska trångt. Jag måste vädra emellanåt. Ibland har jag ju besök av min andra Inger, Inger E. Hon är som en bråkig storasyrra. Ibland vänder jag mig till Agneta K, hon är mitt lugnande medel. De har alla olika roller, ibland byts de ut och ibland byts de in. Ibland dömer de mig och är lite elaka, ibland klappar de mig på axeln, jag får en high five. Utanför alla oss finns det allseende ögat, det är Sonjas öga. Sonja Å.

Just nu läser jag Inger Alfvéns nya, ”Allt vi aldrig gjorde med varandra”. Det är bara att ta ett djupt andetag och dyka ner i det genomtänkta virrvarret av känslomässighet. Andas ut gör man inte fören boken är utläst.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *