John Ajvide Lindqvist

Jag kan egentligen inte erinra mig hur det kom sig att vi valde just denna bok. För egen del tycker jag att genren är ganska banal. Just därför blev jag glatt överraskad när jag faktiskt njöt av att läsa den. Förälskelsen höll dock inte i sig och kanske var det inte alls en förälskelse utan ett plötsligt förvirrat tillstånd där jag hjälplöst fann mig längtande efter mer. (”Förvirrat” på grund av förvåning, ”hjälplöst” som godtycklig synonym för tafatt.)

9789170372384_large_hanteringen-av-ododa_pocket

Spänning skapar läslust, man vill inte lägga boken ifrån sig. Men det hände någonting på vägen och jag har inte plockat upp boken sedan dess. Kanske var det den mystiska tonen som försvann, kanske var det verkligheten som kom ikapp mig. Kanske tänder jag inte på fantasi och mirakler, zombies och tanken på den yttersta dagen.

– Hej, jag heter Liza. Jag kan bara läsa socialrealistiska böcker skrivna av kvinnor där huvudpersonerna slåss mot inre demoner och/eller psykisk sjukdom. Jag litar inte på manliga erfarenheter eller berättelser om det allmänmänskliga.

När en ung kvinna inser att hennes mediala förmåga gått i arv från hennes mormor tycker jag att det är lite mysigt. De promenerar tillsamman på norr mälarstrand när de båda inser att de känner samma ”vittring”. De får en helt ny relation och den är förlösande.De viker undan från samma plats vid kajkanten. Vilken scen som utspelats där känner de båda två. Bäst att vika undan.

När hustrun omkommer i en bilolycka och förklaras död. Vad gör man då? Hur kan ett så futtigt ord som ”förtvivlan” ens komma i närheten av att förklara en sådan sorg, en sådan förlust? När den äkta mannen sedan inser att han måste förklara denna ”förlust” för sin son är läsningen olidlig. Lilla Magnus vet inte ännu att hans mamma gått bort. Jag blir tårögd för mindre.

Jag älskar skräck, på film. När det ska beskrivas på papper tycker jag att det blir konstlat. Men här, ja, jag måste citera hela stycket, är det riktigt snyggt. Och vidrigt så klart. This i like.

Hennes arm ryckte till, slog i hans ben. Utan förvarning satte hon sig upp. David backade instinktivt ett steg. Fliten gled av henne, ett lågmält klirrande hördes och han hade inte alls insett vidden. Hennes överkropp var naken, kläderna bortklippta. Högra sidan av bröstkorgen var ett gapande hål kringgärdat av flikig hud och koagulerat blod. Det klingade och pinglade där inifrån. Ett ögonblick kunde David inte se Eva, såg bara ett monster och ville springa därifrån. Men benen rörde sig inte och efter några sekunder återvände förnuftet. Han ställde sig intill sängen igen. Nu såg han det pinglande ljudets källa. Peanger. Inuti hennes bröstkorg hängde ett antal metallklämmor fast i trasiga blodkärl, slängde och slog mot varandra när hon rörde sig. Han svalde torrt, sa >>Eva?<< Hon vred sitt huvud mot ljudet av hans röst och öppnade sitt enda öga. Då skrek han.”

Men detta är det hela. Det blir inte bättre än så. Det blir bara mer av allt det konstlade och jag känner inte ett uns av den där kittlande spänningen längre. Slutet av boken har jag inte förmått mig att läsa, varken sida upp eller sida ner, jag har skummat och letat efter viktiga partier som kan komma att avhandlas under Bokjuntan ikväll.

Bokjunta ikväll alltså. Aldrig diskuterar vi så mycket som när vi valt en ”dålig” bok. Detta kan bli spännande. Jag vet att en av oss ofta promenerar över Skogskyrkogården, känner hon att hon vill fortsätta med det efter denna läsning? Jag sa, i ett tidigt skede av läsningen, till Juntan att jag ville tillägna mig hela John Ajvide Lindqvist författarskap… det måste nu dementeras! Det var bara min lilla förälskelse som talade i ett oövervägt skede. Rödvin skall flöda, ostar skall intas, choklad ska smälta på tungan, ”Hanteringen av odöda” skall obduceras.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *