Liza Klaussmann hearts Wallace Stevens

Oh, Internet, ämnet för min kunskapstörstande kärlekssaga! Den som godtyckligt söker efter något skall också i sinom tid finna detta något.  Idag funderar jag över Liza Klaussmanns titel ”Tigers in red weather”, den förbryllar mig.

Klick, klick, tab, tab och enter. Aha! Det är en rad ur en dikt av poeten Wallace Stevens. Dikten heter “Disillusionment of Ten O’Clock” och ingår i hans ”Harmonium” från 1923. Flyttar jag fram dikten ett par årtionden förstår jag genast (ja, med lite vilja) på vilket sätt den talar till Klaussmanns roman. Klaussmanns roman där huset är hemsökt av den sortens passiva aggressivitet som bara ett upprätthållande av tidens (50-talets) förfinade yta kan medföra. Ungefär. Vita nattlinnen och normalitet, avsaknaden av fantasi. Nåt sånt.

The houses are haunted
 By white night-gowns.
 None are green,
 Or purple with green rings,
 Or green with yellow rings,
 Or yellow with blue rings.
 None of them are strange,
 With socks of lace
 And beaded ceintures.
 People are not going
 To dream of baboons and periwinkles.
 Only, here and there, an old sailor,
 Drunk and asleep in his boots,
 Catches tigers
 In red weather.

Men vem är fyllot som fångar tigrar i rött väder? Nej, alltså jag bara spånar, jag är bara lite hög på Wikipedia. Stenad av att kunna få svar så snabbt och lätt. Flummigt nöjd för att jag inte behöver kliva ur sängen för att få ihop en text om något jag inte har den blekaste om. Jag kan bara sitta här. Ansträngningen är lika med noll. Hjärnan rusar däremot, lite lagom.

Jag fortsätter.

Den här Stevens, vill man ha en referens till honom behöver man faktiskt inte ens gå så långt som till internet. Man kan istället slå på Nick Cave och låten ”We call upon the author to explain” för i sista versen citerar Cave just Stevens. Han verkar dock inte särskilt imponerad av hans verk?

Down in my bolt hole I see they’ve published
Another volume of unreconstructed rubbish
“The waves, the waves were soldiers moving”
Well, thank you! Thank you!
Thank you and again
I call upon the author to explain.

Jag försöker lära mig en poet lite snabbt. Det går om man vill. Som att tenta av ett ämne man inte orkar engagera sig i men behöver poängen från. Så här skriver The Poetry Foundation:

Wallace Stevens is one of America’s most respected poets. He was a master stylist, employing an extraordinary vocabulary and a rigorous precision in crafting his poems. But he was also a philosopher of aesthetics, vigorously exploring the notion of poetry as the supreme fusion of the creative imagination and objective reality.”

Liza Klaussmann, som i mina ögon skrivit en fantastiskt underhållande och stilfull roman, har alltså valt att gå i dialog med denne Stevens. Hon pekar rakt mot honom och jag antar helt slött att hon pekar mot hans ”fusion” av fantasi och objektiv verklighet. Karaktärerna i boken förhåller sig till en blankpolerad yta, de är sårade och svikna, olyckliga i sina liv men väljer att visa påklistrade leenden istället för att bejaka sina trasigheter. I och med att vi får följa karaktärernas individuella berättelser får vi också inblick i vad det är som gör att just den eller den personen till slut krackelerar. Det är en fantastisk idyll och fem individuella små mörker på samma gång.

Jag känner att jag tappat min tråd här. En lojhet sprider sig. Ruset har avtagit, jag är inte lika hög på sökmotorn längre. Nöjd ändå över att ha hittat något att skriva om utan att egentligen säga så värst mycket. Jag har läst ”Tigers in red weather”, mest för titelns skull och för att det var den enda vettiga boken att köpa på Barcas flygplats, men det här inlägget handlar inte om den boken.

Den som godtyckligt söker efter något skall också i sinom tid finna detta något.  Idag har jag funderat över Liza Klaussmanns titel ”Tigers in red weather”. Titeln förbryllar mig inte längre.

tigers

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *