Mensprat

Fina Liv Strömquist, vilket sommarprat! Och vilket otroligt VÄLARTIKULERAT och intressant ämne, äntligen på bästa sändningstid. Äntligen ett riktigt mensprat, utan den där urskuldande glimten i ögat och utan de där ologiska, som Liv också tar upp, käcka och reklammakarmässiga formuleringarna som får mens att låta som något det inte är.

Om någon mot förmodan missat dagens sommarprat så handlade det alltså: ”väldigt mycket om mens, kanske kommer det bara att handla om mens. Det är mitt största intresse just nu.”

Strömquist gör ett par litterära kopplingar. Bland annat nämner hon Virginia Woolfs dagboksanteckningar. Jag får erkänna att det exemplar av ”A writer’s diary” som står i min hylla är oläst men nu har Liv upplyst mig om att det finns ett stycke litteraturhistorisk mens i en av dagboksanteckningarna. Såhär skrev Woolf i sin dagbok den 18 februari 1928:

“I had thought to write the quickest most brilliant pages in Orlando yesterday – not a drop came, all, forsooth, for the usual physical reasons, which delivered themselves today. It is the oddest feeling: as if a finger stopped the flow of the ideas in the brain; it is unsealed and the blood rushes all over the place.”

Strömquist belyser på sitt speciella sätt menstruationsblodets väg genom historien, hur det runnit genom epokerna, alltid som något fult och skambelagt, pinsamt. Ifrågasätter sakligt varför det är som det är. Hon pratar om egna erfarenheter och andras, nämner också hur tiden innan och efter mens kan ha kreativa innebörder. Jag känner väl till det kreativa flow som bara en riktigt depressiv PMS kan medföra. Jag tror nästan att jag måste formulera ett eget mensprat, en egen bekännelse, jag vill plötsligt formulera min egen mensberättelse. Vi har dem ju allihopa, vi som fötts in i denna cykel.

Eller varför inte bara ”…se PMS som en upplyst glänta, ett privilegierat tillfälle att betrakta världen så som världen också är, ett ogästvänligt ingenstans, en förgänglig plats utan mening”? Som en motsvarighet till den manliga melankolin, till ”olika podcastande mäns bekräftelseångest”, en motsvarighet till mäns högutvecklade och konstnärliga känslighet.
Hon tar den berömda skulpturen/statyn ”Tänkaren” som exempel på ovanstående och leker med tanken att ”Den skulle förstås istället föreställa en kvinna, som har händerna för magen lite sådär, ni vet, snyggt tyngd av mensvärk, och statyn skulle förmedla detta högkänsligt intelligenta förfinade tillstånd.”

rodintänkaren

Ja till liv!

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *