Sonja Åkesson har en puckel

Det finns ett stycke och en strof i Sonja Åkessons dikt “Självbiografi – replik till Ferlinghetti” som följt mig länge: 

“Jag har inga vingar
men en starkt utvecklad puckel.
Jag snokar i alla sprickor
som om där funnes en utväg.
Jag flaxar och flaxar men puckeln
hindrar mig i mina rörelser.”

Sonjas “puckel” är en av mina största inspirationskällor. Den talar till mig. Kanske kan jag försöka förklara varför.
“Inga vingar men en starkt utvecklad puckel.” Istället för vingar, istället för möjligheten att ta sig bort och ut, istället för frihet, istället för att ge sig iväg och ta plats. En puckel. Ett hämmande, en fysisk åkomma, en synlig, ful och tung klump på kroppen. Ett galler att skaka.
För mig är puckeln en fantastisk symbol. Puckeln är inte bara “kvinnofällan” i fysisk form, den är också symbolisk för den potential som ändå driver oss framåt. För mig är puckeln är emancipatorisk! Ful och klumpig är den men synlig och svår att dölja. Den pekar på det omöjliga i projektet att uppnå det fullkomliga idealet och den stör den falska ordning som vi försöker inordna oss i.

“Jag snokar i alla sprickor som om där funnes en utväg.” Vad krävs för att något ska spricka? Något är ohållbart och något går sönder. Att hon snokar antyder att hon inte har där att göra, att hon går fram och kikar på något som inte är för henne att se. Hon snokar runt i den värld som får det svårare och svårare att hålla kvar henne. Strax har puckeln vuxit sig så stor att allt omkring henne spricker, hon blir en slags hulk, en kraftig utväxt som inte kan stängas in.

Åh, vad jag älskar puckeln! Den gör mig så glad. Den gör mig så ledsen. Den gör mig så stark och så svag. Det är väl poesi om något?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *